världen är liten, men viebäck är mindre.

jag ska berätta om viebäck. för en vecka sedan, lite mer, gick jag upp klockan fem och hoppade på en vagn i morgonsolen. staden var så vacker att det nästan gjorde ont i mig och jag funderade på varför jag inte är uppe vid halv sex på morgonen oftare. 06.04 gick mitt tåg, för att föra mig till de småländska skogarna. jag hittade en vän på vägen, som skulle till samma skog och som även visade sig vara en bekant till cia och jag tänkte för första gången, men inte sista, denna dag var liten världen är. 


till slut kom vi fram till viebäck folkhögskola, och man kunde nästan känna hur man trängde igenom den osynliga vägg som utgör bubblan inom vilken viebäck befinner sig. klockan 10 fick vi kaffe, och sällan har något smakat så gott. dagen fortsatte med infomöte, där 40 tysta fotografaspiranter lyssnade på lärarna och fnissade (jag) åt att årskullen över oss agerade som stolta tuppar, jag kan bara föreställa mig graden av hur häftiga de kände sig, herrar på täppan. sedan följde en rundtur kring bubblan då vi fick se hur vi skulle bo, olika vrår i skolan, området och den lilla sjön ögat där man kunde ro ut med en båt om lusten föll sig på.


efter ett tag var det dags för mig och tre andra att ha vår intervju med lärarna och två av studenterna. här blev det hela lite löjligt, med frågor som; varför förtjänar just du en plats här? vilken plats i gruppen kommer du att ta? att stå och sälja in sig har aldrig riktigt varit min grej, men jag svarade ärligt och humoristiskt och lämnade lokalen med känslan av att detta ändå varit roligt och att det får gå som det går. efter det så var det bara att slappna av, ännu mer och samtala skojfriskt med medsökande och med fotograferna på skolan som i alla fall vissa av dem var väldigt positiva och inbjudande till att få veta mer om oss. kanske inte så konstigt med tanke på att det måste vara väldigt roligt med lite blod utifrån som man inte har bott inpå i ett år... 


vid 17 gick vi ett gäng för att hinna med sista bussen in till nässjö och det började gå upp för oss alla, tror jag, att om vi kommer in på kursen så kommer vi utvecklas enormt som fotografer, för i viebäck finns inget annat att göra än att fotografera. jag har en känsla av att om jag kommer hamna där, så kommer jag fotografera och jogga i skogen ett år. och det, det kanske är precis vad jag behöver. 

II

dricker kaffe, snusar, skriver uppsats och fryser. igen. gotta love the variation in life.

dricker kaffe, snusar, skriver uppsats, tittar på fotografier, fryser.

jag är så anti och så arg och så omotiverad, vet ärligt talat inte vad jag ska göra för att bryta denna trend. jag sitter med stress i själen och försöker komma på vad jag ska skriva min b-uppsats i, men känner noll motivation. jag sitter och funderar på jobbet, och hur jag ska göra för att fungera. jag har tappat lusten. igen.

men på den positiva sidan så lät jag igår min enarmade vän raka av mig håret.

jag vet inte om det är normalt att känna att man bara vill sparka och slå sig fri. bryta sig ut från normen och skrika folk i ansiktet till de ser och förstår. det är det jag vill i alla fall. jag är livrädd, för att göra sönder mig igen och jag vet inte hur jag ska hantera denna situation. det får mig att känna mig som världens svagaste individ.