omgivningen känns sorglig. allt känns som om det väntar på att något ska ske. som om jag kommer lämnas ensam kvar... det får mig att vilja gråta. mitt hopp om framtiden känns så skört, en liten knuff och det får repor och skönhetsfel. som en krossad iphoneskärm, det ser förjävligt och trasigt ut, men den funkar fortfarande. men jag vill inte att det ska vara så. var är min skyddande plastfilm, som ser till att mitt hopp håller sig starkt och lysande?

lördag. utan mål. jag ska skriva om platon, eller sokrates, eller aristoteles. men jag har ingen lust, jag vill bara stirra ut genom fönstret, som vanligt, lyssna på det karaktäristiska höstregnet som droppar ner på mitt balkongräcke. helst av allt glömma vem jag är och låta tom waits snurra på vinylspelaren i evinnerlighet. tills ingenting längre finns. tills inte ens konsten längre existerar.

upp till kamp?

jag är så ledsen, så bottenlöst ledsen över att få ett konkret bevis på att majoriteten av sveriges befolkning värderar sin egoism och sina plånböckers tjocklek eller rasism framför solidaritet, jämnställdhet och liv. det är så sorgligt att jag inte vet vad jag ska ta vägen. hur kan människor låta kapitalet få gå så långt, hur kan man inte bry sig om sina medmänniskor och världen som vi alla delar på? det är för mig så fruktansvärt obegripligt och främmande och så fruktansvärt fruktansvärt sorgligt. jag med min naivitet och min godtrogenhet blir så skakad att jag känner att jag bara vill flytta ut i skogen (som kommer fortsätta att försvinna för att hela världen är i största delen befolkad av kukar) och bara prata med växter, djur och rödgröna människor.

hur fan får det gå till så här? hur fan kan inte folk tänka längre? hur fan kan man tycka att det är en bra idé att ärkeidioter som jan björklund ska förstöra skolsystemet ännu mer, att onskan själv maud dolores umbridge ska ta hand om miljön genom att bygga fler vägar, att nazister har möjlighet att påverka hur invandringen ska skötas? jag vill bara spy när jag tänker på det. jävla jävla borgarpack och jävla jävla jävla sverigedemokrater.

nu ska jag gråta mig till sömns för att allt är så sjukt hopplöst!

jag är ju fan inget knytt...

haha jo, jag får skratta åt mig själv och min egen självcentrerade olycka. duktig flicka som kan vakna upp (efter 12 timmars sömn) och tycka att det mesta saknar mening. frågar mig själv varför varför jag är kvar i göteborg. frågar mig själv varför jag sover och ligger på en soffa istället för att gå ut och göra någonting. frågar mig själv varför jag känner mig så evinnerligt ensam trots att jag inte orkar med människor ändå. och i slutändan, så vill jag ändå bara slå mig själv på käften, för jag har det så fantastiskt jävla bra. bättre än de flesta andra och det är inte ett dugg synd om mig, inte någonstans. och jag förtjänar en käftsmäll för att jag inte fattar bättre än så.

och sedan kastas hela min inställning på kant då jag hamnade i ett kök fyllt med mat, drickandes te med anja och hennes lika näpna bror. och vi läser högt ur vem ska trösta knyttet?

idag är en sån där dag, när jag tycker att jag är den äckligaste människan på jorden, som faktiskt inte förtjänar någonting bra över huvudtaget. en dag då jag endast vill ligga på golvet, röka vattenpipa och äta glass och känna hur jag förstör lungor och täpper till mina blodådror med skit.

nu är det så att min mage inte vill vara med och leka idag heller. så mest för att jag inte vill vara sämre så sitter jag och matvägrar. dricker lite rabarbervanilj-te. läser några rader ur någon av alla mina böcker då och då. ibland är det kurslitteratur om hur man analyserar argument. ibland är det ur muminpappans memoarer, som låter som anja i mina öron. det är vackert.
då och då klickar jag av några bilder och står emot lusten att radera alla bilder i fotobloggen och på facebook. skriver om hur tryggt det är i vänskapen i en svartvit anteckningsbok från pocketshop, som jag tror har blivit min dagbok. jag passar även på att blicka ut genom mina smutsiga fönster och tänker att dem vore fint att tvätta någon dag. men inte idag. och inte imorgon.

jag bläddrar också lite bland alla mina föräldrars vinyler som jag kämpade med mig hem igår. försöker avgöra om de luktar mögel eller ej. jag hoppas verkligen att de inte gör det, de är för fina för det. speciellt alla sex tom waits skivorna och monty python skivorna som har galna hattmakaren, påskharen och filurkatten tryckt på sig.

sedan abryts min stilla tankegång utav johan som kommer förbi för att ge mig lite vitt bröd som min mage kanske inte vill stöta ifrån sig. vi tittar på vinylerna och bläddrar i fotoalbumet jag gjorde igår. vi fnissar lite åt gulliga barnbilder på mig och min bror och uppskattar det vackra i fotografier.
sedan kramar han mig bakifrån medan jag står upp i soffan för att plocka bort vissna blad från gullrankorna på hyllan och jag frågar om han somnar varpå han nickar till min rygg. det känns tryggt och fint och ur högtalarna sjunger melankoliska röster.

jag har faktiskt...

kallat folk för en redig praktfitta. jag har varit stark. jag har börjat skolan. jag har varit svimmfärdig. jag har varit i alkoholfyllda lokaler. jag har varit full. jag har varit uppklädd och dansat ganska så glatt. jag har fått hem min polaroidkamera. jag har drömt och sovit ganska fridfullt brevid johan i min säng. jag har ätit rostade mackor med avokado och juice och jag har bäddat ner johan under min lila luddiga filt i min soffa medan vi lyssnar på tallest man on earth och jag redigerar bilder. det mesta är bra och fint just nu.