en låt då...

Slow Club – Christmas TV astöntig låt som jag lyssnat på idag. den är fin.

i övrigt har jag blivit glad av umgänge och växtlighet.

mind the gap. don't panic.

vi pratade om mat, jag och min underbara fina rara terapeut. jag kommer på mig själv att sätta upp en slags vägg, en fasad om att jag är präktigare och klokare än jag är. vi pratar om hur det är och vad som är jobbigt och jag ljuger inte, men jag tror jag vinklar saker och ting för att skydda något. mig, eller andra. eller kanske allt på en gång. vi pratade om matdagboken jag skrev för mer än ett år sedan, matboken som jag får panik av att bara bläddra igenom (fast det säger jag inte) och min terapeut föreslår att jag kanske ska börja med en igen för att se hur det ser ut och jag säger "jo, det vore väl kanske smart" medan hela mitt inre skriker av panik. jag berättar inte att jag är rädd, att jag är livrädd för att se allt jag äter på papper. konkret. det får mig att aldrig vilja äta igen. och så vänder det på allting (som jag visste att det skulle göra) och idag äter jag popcorn till lunch. som en dålig människa.

egentligen vill jag bara vackert lesbiskt panikhångla med maja, röka vattenpipa och dansa i trygghet. och bli frisk. det vore också rätt bra.

efter fem öl.

haha. allt är ett stort jävla fjanteri och jag skrattar folk rakt i ansiktet. bästa leo räddade mig från att behöva utstå krångel och jag gav petter tre pussar på munnen för att han var fin och jag älskar öl men avskyr könsroller och att sättas i ett visst fack. kukar är överskattade och jag vill inte dela mig med någon, i alla fall inte någon som inte förstår mig. tacka vet jag mitt crew och våra vänner. resten kan ta sig någonstans och jag borde inte dricka alkohol. heja mig.

(det mest pinsamma inlägget hittills! yes!!!1 lol)

jag vill bara skrika. skrika sönder mig tills jag inte kan skrika mer. slå sönder något. banka och sparka och slita och dra tills allting och jag är förstört. söndertrassat. men istället är jag stilla. ligger lugnt och tyst som en stor lat katt och blinkar långsamt med trötta ögon. fan jävla (det fulaste äckligaste vidrigaste ord man kan men som jag inte kan komma på.)! varför finns jag och varför varför varför gör folk det så svårt att hata dem? det hade varit lättare om man inte brydde sig. om man inte hade några band till någon. men de människor jag har omkring mig är underbara, förstående, stöttande och de älskar mig och jag älskar älskar älskar dem men jag önskar att jag kunde klättra upp i det största grönaste trädet som finns och bo där för alltid. leva på luft och solljus, låta min kropp utveckla fotosyntes och inte behöva ta ställning eller känna något någonsin, förutom varma mjuka vindar som får mitt träd att fladdra lugnt och solljuset på min hud.

KUKFITTAHELVETE.

ni vet allt det där.

trassel. rassel. dimmiga ögon. beslut. styrka. sömn. hunger. strider. tomhet. glädje. ambivalens. kyla. oro. trötthet. drömmar. svett. smärta. avdomnad. ryck. sockersug. distans. ångest. ångest. ångest. ingenting. ilska. sorg. vänskap. energi. kärlek. avsmak. rastlöshet. apati. fantasi. ord. tankar. önskningar. ilningar. osäkerhet. kunskap. motivation. motion. magi. smuts. kolhydrater. monster. könsord. fylla. ensamhet. kaffe. närhet. rökringar. flykt. verklighet.

drömmar om simmande vita tigrar och min räddare. det känns säkert. tryggt.

skrynkliga vita lakan, snoriga vita papperstussar.

ensamhet, fast bra sådan. jag är min egen person och jag är livrädd att det kommer förändras, att någon kommer förändra mig. så jag låser in mig och struntar i att duscha.

utvecklas och går vidare.

fick lite massage och det öppnade upp så mycket flöde i min kropp att jag för första gången på hemskt länge såg klarheter. bra klarheter, utvecklande och stödjande klarheter och det känns bra. det känns starkt. det känns som mig. som att jag hittar viktiga delar av min individ. och det är coolt. konstigt och coolt. hoppfullt. och samtidigt lite jobbigt och skrämmande. beslut och ansvar. livet och allt det där.

tre önskningar.

eh. jag vill verkligen verkligen spy så att jag slutar vara illamående. jag vill verkligen verkligen sova så jag slutar vara trött och skabbig och jag vill verkligen verkligen verkligen inte fortsätta att skriva högskoleprovet till klockan 16.20...

om igen

jag gör mitt bästa för att somna om. timmar av drömsömn är det viktigaste jag har. men varje gång jag sluter ögonen svider de som om jag skulle vilja gråta. jag vill inte gråta, jag vill sova och helst inget annat än att sova. jag känner mig nästan varm, men räcker inte riktigt hela vägen. jag känner mig nästan ledsen, men räcker inte riktigt hela vägen. jag känner mig nästan glad, nästan nöjd, ja nästan nästan lycklig men jag räcker inte hela vägen. inte alls hela vägen. något som skulle kunna vara så nära, något som borde kunna vara så nära är ändå så fruktansvärt magiskt och helt ologiskt långt långt borta.

istället för att somna kurar jag ihop mig till en boll under mitt täcke, sätter på en film jag inte sett och funderar på om jag någonsin kommer att... fungera. och jag vet inte. jag vet inte alls.