det kan bero på att vintervädret i göteborg inte är det bästa, jag kan om jag vill välja att se det så. att det som tar emot, väggen av motvind som jag stretar mot faktiskt bara är dåligt jävla väder. men jag tror minsann på min heder att det inte är så det ligger till. istället börjar jag åter igen inse att jag har en känslomässig motvind, en emotionell storm som ligger och väntar på att bryta ut. igen. att klaga gör ingenting bättre, det vet jag mycket väl. att börja agera, förändra, utvecklas. det är det som kan göra någon skillnad. det som kan lugna stormvindarna såpass att jag även denna vinter kan rida ut väderleken och vänta på solen. och hoppas att den gör allt lite lättare. nu vet jag att det inte alltid är så det fungerar. men om jag har möjligheten att gå ut, utan att ta på mig jackor, oh så jag avskyr jackor, och utan att behöva slå mig fram för varje steg. utan att mina fötter och händer fryser till is oavsett hur många lager strumpor och vantar jag har på mig. då skulle kanske den där vardagsstormen vara lite enklare. nästan roande. och mindre oroande.

sitter på söder, väntar på att snart få åka hem. trots en rätt fin helg i huvudstaden måste jag ändå hålla med håkan om att stockholm nog aldrig kommer bli min stad. mitt huvud är fullt av en väldigt konstig oro, en sån där oro om att man nöjer sig. att det liv jag lever nu ändå är okej, kan det vara så? är det acceptabelt att i alla fall delvis nöja sig med tillvaron, trots brist på planer, mål, ambitioner och egentliga drömmar... även om det är något jag ändå på något sätt sökt efter så kan jag inte riktigt avgöra om det verkligen är klokt, värt att eftertrakta. innerst inne finns det ändå något som sätter sig på tvären, som inte vill gå med på att jag nu ska ha ett fast jobb, någon typ av rutin, ett stadigt intag av mat och alkohol och en något förslappad livsstil. behöver som alltid försöka inse vad jag egentligen vill, jag är inte personen som stannar i detta, men tänk om jag inte heller är personen som ställer sig upp, går ut genom dörren och hittar drömmar och äventyr att uppfylla och uppleva. ångest är jobbigt, men oengagerad ambivalens är värre.

går de där stegen, som jag gjort så många många gånger förr. förbi människor, som jag antagligen sett, utan att veta om det, så många gånger tidigare. nickar till dörrvakten, han känner igen mig och frågar mig aldrig efter legitimation. möts av en vägg av människor, som alla är unika men som ändå ser ut att vara stöpta i samma form. mina öron fylls av en ljudmassa, inte musik men inte heller röster, bara en salig blandning av allt. hittar en sittplats, för man har ju vänner här, de är alltid här. så man får alltid sitta. får en öl, som bara växer i munnen och gör så att man vill spy. och fly. det är inget nytt, det är alltid samma sak och vännerna man har omkring sig har man egentligen ingenting att säga. för det finns inget nytt. och det finns inget som längre lockar mig med billig öl och det som alltid sker, som en föreställning runt omkring. kommer på mig själv med att längta efter något annat, någon annan. och så kommer bortkopplandet. och jag vet att allt jag vill nu är att återvända till sängen. för jag kan aldrig sova tillräckligt mycket. och sömnen räcker aldrig till.

sömnen vs livet, 1-0

jag har sovit i en månad nu. försöker göra allt jag kan komma på som skulle kunna pigga upp mig, men ingenting verkar fungera någon längre stund. det känns i allra högsta grad som jag slösar bort mitt liv på sömn och inte ens drömmarna är speciellt intressanta.

det känns som jag alltid hamnar i en återvändsgränd. just nu är jag livrädd, mitt hjärta bankar alldeles för snabbt och jag kämpar för att andas lugnt. jag har ingen aning om hur jag ska göra för att fungera, hur kommer det sig att man överlever? jag fattar det inte.

världen är liten, men viebäck är mindre.

jag ska berätta om viebäck. för en vecka sedan, lite mer, gick jag upp klockan fem och hoppade på en vagn i morgonsolen. staden var så vacker att det nästan gjorde ont i mig och jag funderade på varför jag inte är uppe vid halv sex på morgonen oftare. 06.04 gick mitt tåg, för att föra mig till de småländska skogarna. jag hittade en vän på vägen, som skulle till samma skog och som även visade sig vara en bekant till cia och jag tänkte för första gången, men inte sista, denna dag var liten världen är. 


till slut kom vi fram till viebäck folkhögskola, och man kunde nästan känna hur man trängde igenom den osynliga vägg som utgör bubblan inom vilken viebäck befinner sig. klockan 10 fick vi kaffe, och sällan har något smakat så gott. dagen fortsatte med infomöte, där 40 tysta fotografaspiranter lyssnade på lärarna och fnissade (jag) åt att årskullen över oss agerade som stolta tuppar, jag kan bara föreställa mig graden av hur häftiga de kände sig, herrar på täppan. sedan följde en rundtur kring bubblan då vi fick se hur vi skulle bo, olika vrår i skolan, området och den lilla sjön ögat där man kunde ro ut med en båt om lusten föll sig på.


efter ett tag var det dags för mig och tre andra att ha vår intervju med lärarna och två av studenterna. här blev det hela lite löjligt, med frågor som; varför förtjänar just du en plats här? vilken plats i gruppen kommer du att ta? att stå och sälja in sig har aldrig riktigt varit min grej, men jag svarade ärligt och humoristiskt och lämnade lokalen med känslan av att detta ändå varit roligt och att det får gå som det går. efter det så var det bara att slappna av, ännu mer och samtala skojfriskt med medsökande och med fotograferna på skolan som i alla fall vissa av dem var väldigt positiva och inbjudande till att få veta mer om oss. kanske inte så konstigt med tanke på att det måste vara väldigt roligt med lite blod utifrån som man inte har bott inpå i ett år... 


vid 17 gick vi ett gäng för att hinna med sista bussen in till nässjö och det började gå upp för oss alla, tror jag, att om vi kommer in på kursen så kommer vi utvecklas enormt som fotografer, för i viebäck finns inget annat att göra än att fotografera. jag har en känsla av att om jag kommer hamna där, så kommer jag fotografera och jogga i skogen ett år. och det, det kanske är precis vad jag behöver. 

II

dricker kaffe, snusar, skriver uppsats och fryser. igen. gotta love the variation in life.

dricker kaffe, snusar, skriver uppsats, tittar på fotografier, fryser.

jag är så anti och så arg och så omotiverad, vet ärligt talat inte vad jag ska göra för att bryta denna trend. jag sitter med stress i själen och försöker komma på vad jag ska skriva min b-uppsats i, men känner noll motivation. jag sitter och funderar på jobbet, och hur jag ska göra för att fungera. jag har tappat lusten. igen.

men på den positiva sidan så lät jag igår min enarmade vän raka av mig håret.

jag vet inte om det är normalt att känna att man bara vill sparka och slå sig fri. bryta sig ut från normen och skrika folk i ansiktet till de ser och förstår. det är det jag vill i alla fall. jag är livrädd, för att göra sönder mig igen och jag vet inte hur jag ska hantera denna situation. det får mig att känna mig som världens svagaste individ.

jag avskyr det, bli tvingad till att ta jobbiga situationer, till att överrenskommelser bryts och jag får försöka fixa allt. jag önskar att världen var lite mer avslappnad, lite mer solidarisk och spontan. och att pengar inte var det viktigaste som finns, utan att liv var det. det önskar jag. att livet var det som var värt att satsa på. jag blir ledsen när jag tänker på hur det inte verkar vara så. det får mig att vilja gråta och ge upp.

jag tror att jag inser mer och mer om vad som sker, med mig djupt där inne. det känns som jag stänger in mig själv bakom en vägg av skyddande spegelglas, för jag tror inte att människorna som omger mig förstår eller godkänner det äkta, genuina, som befinner sig där bakom, det känns som jag allt för ofta låtsas vara någon annan, eller snarare en godtycklig modifikation av den jag kanske är, för att inte ställa till med något, för att fungera i möblerade rum. 

för jag är faktiskt så dödligt trött på diskussionerna, på konflikterna och på krånglet, på människor som jag älskar men som jag ibland bara vill be hålla käften. istället blir jag någon slags teatralisk skugga av något som skulle kunna vara äkta... jag vet att jag känner mig väldigt osäker på vem jag är, vad jag vill, men det lilla jag har grepp om verkar jag stänga in, inuti, för att jag verkligen inte vill att detta lilla grepp jag har ska slinka ur mina fingrar eller krossas av omgivningen. på ett sätt känner jag mig säker, men mest känner jag mig oändligt ensam. 

även om det finns en hel del stunder, omständigheter, individer, som låter mig slappna av till en viss del så kan jag ärligt talat inte minnas senast jag kände mig säker och rofylld. varför ska det vara en kamp mellan individer? varför kan det inte bara vara okomplicerat och fint då man måste interagera med folk i sin omgivning? jag önskar jag inte behövde alla skyddsmekanismer, jag är inte ens säker på att jag verkligen behöver dem, men jag vet inte hur jag ska bete mig för att göra mig av med dem, hur man ska kunna känna tillit och acceptans gentemot de man har nära, även de som känner en bäst. jag antar att jag tills vidare får nöja mig med att hoppas att ingen ser igenom mina bluffar och faktiskt ser det jag tror är jag. för jag vet inte om jag är redo, eller om folk är redo att vara utan skydd med mig. detta makes no sense, men det är det bästa sätt jag kan formulera det på.

den här ständiga hatkärleken. tryggheten som infinner sig. vetskapen om att göteborg är just göteborg. staden där man kan gå till andra lång, varje dag, och alltid ha någon att sitta med. staden där jag kan gå runt och sjunga högt till håkan hellström låtar och om någon skulle höra så skulle de antingen le eller sjunga med. staden där alla mina vänner är, nära, en vagn bort. men jag måste härifrån. det är dags. efter sommaren. efter sommaren är det dags. det finns för mycket därute, för många upplevelser för att jag ska kunna stanna här. jag ska ut och uppleva någonting. komma ifrån det trygga. det som jag återvinner, dag efter dag.

skolan, som är så intressant bleknar i takt med solskenet och jag får bara lust att springa härifrån. lämna staden och allt och alla bakom mig. trots att jag samtidigt inte vill något hellre än bara leka runt där jag nu är och vara glad och lycklig.

idag fick jag frågan om jag var rädd för att bli tjock för att jag bara åt en halv mazarin efter maten i biskopsgården. jag sa att jag var mätt vilket var sant, och även anledningen, men egentligen ville jag sätta honom på plats och säga att ja. jag är rädd för att bli tjock, jag är rädd för att äta, jag är rädd för att inte röra på mig hela tiden, eller för att inte kunna röra på mig hela tiden, för att jag är rädd för att jag ska bli äckligare än jag redan är. inte för att någon annans kärlek skull, utan för att jag är rädd att jag aldrig kommer att riktigt älska mig. jag ville kasta det i hans ansikte, för att ställa till, för att inte vara så jävla förutsägbar.
sorgligt nog är det delvis sant, jag vet inte om rädd är rätt ord, jag är nog inte rädd. men jag är fan inte stabil heller.

känslan av att saker och ting slinker ur mina fingrar, att jag aldrig är säker på vad jag vill med mig, känslan av att jag inte vet någonting och kanske inte heller riktigt egentligen vill något heller. det gör mig ledsen, för det är inte så jag får för mig att jag vill ha det, paradoxalt som det må låta.
hur går det egentligen till, att sakna och samtidigt vilja komma ifrån? stort mysterium, det där livet.

det är jättedumt att föreläsningarna börjar vid ett, det innebär att jag tittar på pokemon till halv tre på natten och somnar på soffan. morgonen efter kommer jag inte upp förrän vid halv tolv och får likförbannat bråttom till skolan.

f y i

jag faller sakta isär inför folket jag möter, men jag bygger upp mig bit för bit igen. för det känns faktiskt fint att vara vid liv en dag till och jag ska aldrig bli någon annan än den jag är. 

för allas information denna lördagsnatt.

för i helvete. jag är värd något bra. tror jag. varför måste folk ha panik och varför måste jag dricka öl på en helt vanlig torsdag? jag är så trött på er. och jag älskar er. god natt.

det har varit en dag av förkylning, tentaskrivande, fantastiska citat, underbara klasskompisar och ångestfylld film.

ja. vad ska jag säga? jag har fått ett jobb. det känns väldigt bra, jag ska få göra kaffe och få betalt för det, det är fett. i övrigt så är jag stressad, väldigt opepp på aristoteles. trött på att gå runt och inte riktigt kunna känna mig avslappnad, irritera mig på vissa situationer som jag inte verkar kunna bli av med i första taget. jag vet inte riktigt hur jag ska formulera mig, jag vet inte hur jag vill göra. just nu vill jag mest åka till london och oxford med maja och hälsa på anja och fotografera. mest är jag trött på att gå runt och ha huvudvärk varje jävla dag. jag fick massage av genevieve igår. sjukt bra, men vaknar likväl med nackont, huvudvärk och lite halsont, vilket är helt värdelöst. jag är såpass förvirrad att jag trodde att jag skulle ha terapi idag, vilket jag skulle ha imorgon, men det kanske var ett sätt för min hjärna att lura mig så att jag kom upp tid så att jag kunde komma till biblioteket och försöka förstå aristoteles och minska min stressnivå. eh.

jag mår bra. egentligen. tror jag. förvirrad och utmattad men välmående. jag är ju rätt bra och häftig och snygg och älskad och allt sånt liksom. lol lol lol.

jag vet inte alls vad det beror på. men är jag här för länge så kommer allt tillbaka. trots allt mitt slit så kommer alla dumma tankar och all panik tillbaka och jag känner mig som om jag vore femton och oändligt osäker och ledsen osv. men. det är bara ett dygn kvar. snart kan jag åka tillbaka till staden, där jag kan känna mig som mig och leka med folk i biskopsgården, eller på den dåliga gatan, eller sitta och dricka kaffe efter kaffe på biblioteket.

mer om lycka. 

lycka är att få sms som lyder "vi saknade dig lika mycket som sd saknar vett!"

att helt byta outfit med en liten söt flicka på en av kontikis toaletter, speciellt när det innebär att man får ha på sig hängslen.

och att skämt håller i sig länge. 

och att föreläsaren berättar att sokrates var legendariskt ful.

det är också att se en modern version av dracula (lång, smal, blek, svartklädd med blodröd slips) gå glatt hand i hand med en liten, kort, tjock latinamerikansk tjej. 

och att titta på på spåret medan man stickar och äter helt perfekt mogen mango.

det är även att dansa på festlig vårkrog bland medelålders män med invandrarbakgrund.

och att känna hur solen värmer genom spårvagnsfönstret.

och att ha på sig tygskor och tänka att de är de enda skor jag kommer ha på mig tills i november.

och mycket mycket mycket mer.

tror att lycka kan vara att bära hem en överfylld kasse med frukt och grönt som man har råd med för att csn har kommit. tror även att en pinsam lycka kan vara att man glatt skuttar fram till baren på kings head för att klockan slagit midnatt...

så är det.

det är fint att ligga i en säng och fulla sjunga med till nu kan du få mig så lätt.

high v

stämplat in på biblioteket igen. jag och mina fenomenala studiekamrater har en liten intern tävling, flest antal timmar i biblioteket. igår var jag här åtta timmar. jag sitter med the tough alliance i öronen igen. och trivs rätt väl. i eftermiddag ska jag på en arbetsintervju. läskigt men roligt. ska försöka vara galet gullig. jag är lite stolt över mig själv, jag har lärt mig att hantera mycket av det som händer mig, utan att få allt för mycket panik och jag kan fortfarande sova, jag intalar mig att något hänt, att jag lär mig av mitt liv. det känns bättre då. nu.... john jävla rawls och rättviseprinciper.

soldag

mitt korta röda hår lyser i solen. du säger att det är fint. det gör mig glad.

till slut kommer jag ut i skogen. alla stadens ljud har reducerats till ett dovt sus. mest hör jag fåglarna och vinden och mina ensamma fotsteg på ett tunt lager frostig snö. och så känner jag lukten av solen. och skogen. jag möter en gubbe med ett enormt vitt skägg. vi hälsar på varandra. och jag tänker att ibland är livet så där jävligt äckligt fint att man glömmer bort dagarna då livet bara är jävligt äckligt.

sedan finns det lite oro i magen. för man kan aldrig vara säker på något. och det är läskigt.

jag mår fint. vakna, dricka kaffe, ligga på soffan i ett linne medan solen reflekteras i fönsterna på andra sidan gatan. sätta på små lätta moln på vinylen. 

nu ska jag ta min snus och min kamera och gå till botaniska och älska livet.

ge mig ett vinterkrig

jag har startat ett personligt krig mot vintern. tog på mig mina lila converse och mina fladdrande peace&love byxor och vintern kontrade med att sätta igång snöslaskrusk. jag ger mig inte och bjuder hem finaste grabben wedberg för att äta mat, kolla på svtplay och klippa av mig allt hår. nu är jag en korthårig liten snygg äppelknyckarpojke och vintern släpper lös snön igen, dock finare snö än igår. och det gör mig ingenting, för jag sitter på ub, med fina klasskompisar, kaffe svart som natten, snus och vet med säkerhet att jag kommer att vinna detta krig, så småning om. att jag dessutom har fått en intervju och att jag ikväll ska lyssna på fina save kane och förhoppningsvis kramas hela natten gör att inget kan dra mig ner. sug på det du vintern.

för att listor är så fina så gör jag en nu från de senaste dagarna.

frågor som "ursäkta mig men hur stort skulle man kunna säga att ett fornminne är?"

att höra "det finns kaffe" när man precis gått upp.

fjärilar i magen.

vältajmade fina sms.

solen som tar med sig våren.

fina böcker.

men hur fan är det tänkt att jag ska kunna koncentrera mig på att plugga och dylikt när jag aldrig kan somna? ibland hatar jag verkligen min hjärna. groteskt mycket.

gah. jag är i fjärås. och det är fint, men just nu vill jag bara springa tusen mil... och det är svårt att göra här. får låsa in mig på badrummet och göra armhävningar. synd att jag är en sån manisk jävla mongo-person. och tänk om jag vore lika manisk och hade lika mycket koncentration till att plugga, vilket jag faktiskt behöver. suck.

ville bara skriva ner att jag tycker mina föräldrar är bäst i världen. när pappa svarar telefonen med "hej hjärtat" så blir jag alldeles varm. ikväll ska jag pussa på min hund!

hej jag har varit vaken i ca 37 timmar och innan dess sovit strötid i två nätter. jag är jättetrött och kan inte göra något annat än att stirra på min datorskärm, klicka på stumble!-knappen och fascineras över hur sjukt mycket saker det finns. så mycket konst, så mycket fint, och så mycket konstigt. kanske borde sova istället, men har svårt att slita mig, speciellt om något ytterst gulligt djur tittar fram.

jag har tittat på sherlock holmes, blivit kär igen och suttit och funderat över varför det inte finns nån sherlock till mig. och så har jag varit irriterad över att jag inte kunnat koncentrera mig på att plugga. så mycket som är krånligt, speciellt om man inte sover.

dagens citat

"jag håller nog på att bli gråhårig för att jag stressar så mycket" sa marv med ett nöjt flin.

jag sprang precis en halv mil på 30 minuter på löpbandet. jag känner mig ganska nöjd.

så fort jag kom in genom dörren så kände jag hur jag ångrade mitt beslut. jag börjar bli för gammal för sånt här. 

så jag går hem, i snöfall. och ler mot flingorna och tänker att fan. det finns bättre saker att göra. det finns det. 

i övrigt så har jag efter några dagar förvirring bestämt mig för att inte börja snusa. gött.

igår natt. när jag försökte sova. då pulserade mitt hjärta så där hårt som det gör ibland, utan någon vettig anledning. min hud var kall. och jag var svettig när jag vaknade. och när jag somnade om, och sedan vaknade igen.

jag läste ut naiv. super. som jag lånade av albin på tre timmar. fin bok. som att läsa en dagbok. fnissade lite när jag läste huvudpersonens lista på vad han inte hade, som löd som följer:

planer

entusiasm

en tjej

känslan av att saker och ting hänger samman och att det kommer gå bra till slut

ett vinnande sätt

klocka

jag tänkte att det där kändes mycket bekant. kanske inte som det känns exakt nu, men jag har varit där. och är där då och då. en bra bok var det i alla fall. man vill skriva listor. och klättra i träd. och läsa fler intressanta böcker. i sommar vill jag klättra upp i träd, sitta där och dingla med benen. och kanske skriva listor och fotografera lite. 

utöver detta är det intressant att prata om sex och att gabriella är en russist. hon är anti russin.

angående sömnlösa nätter:
it is times such as these, when i'm sleepless at four in the morning, that i wish i was a smoker. i would dress in warm clothes, maybe wrap a blanket around me, and smoke slowly on my balcony.

när jag inte sover blir jag uppenbarligen engelsktalande och aningen pretentiös. 

i övrigt var lördagskvällen den bästa på länge. jag umgicks med yossarian, rökringar, hennafärg och the tough alliance. och smsade fjantigt med maja. och så tittade jag på how to train your dragon. så äckligt jävla gullig! gull-animation är det bästa. vill ha en drake.

vi diskuterade teodicéproblemet idag. jag och albin kom fram till att sauron är den ultimata formen av ondska. det är nu filosofiskt bevisat. vi gick i ett snötäkt botaniska och änggård. mörkret föll och skogen är finast. på vägen dit var jag nära att halka, vilket skulle resulterat i en säker död då mitt huvud hade hamnat under en spårvagn.

när jag kom hem kände jag mig lite pepp (kanske för att jag skrattade döden i ansiktet). sedan satte jag en kniv i min knoge när jag diskade. pinsamt. 
jag hade också fått ett vykort från grabben, från buenos aires, postat i sverige. det var adresserat till "Hillevi Johnny". jag blev varm i magen. 
och så har jag nu börjat min nya hobby, munspelande! fett fett.

jag är så urbota less på göteborg! jag måste komma härifrån! fast jag vet att snart blir det vår och fint att se staden värmas upp. men fan. vill bojkotta öl och andra lång och ge mig ut på äventyr istället! så det så.

för att sammanfatta lite

senaste dagarna har varit fyllda av bland annat:

hjärnmos

snor

osynliga giraffer som är beväpnade till tänderna

osynliga noshörningar utan utsträckning i tid eller rum

saker som inte alls måste ha en orsak

krigsdrömmar

komplexitet

fruktade barn får många namn

risbergshemmet

snö

badkarsbad

berlinskt kaffe

"synd att behöva sänka sina krav för att människor suger"-känslor

mad men
kreativitet

planering

super nintendo i biskopsgården

utlånat munspel

smooties med heliga familjen

men framför allt catch-22

g ringde. och det känns jävligt fint faktiskt, att hon ringer. och vi pratar som de äldsta av vänner och vi känner varandra så väl. och vi är båda lika bittra och cyniska, men ändå hoppfulla. fast jag vet inte om jag är så hoppfull. jag tror jag så smått tappar hoppet om att hitta något som är värt att kämpa för, eller hittar personen som är värd att kämpa med. och som hjälper till att kämpa. jag älskar göteborg, men jag är så jävla less på andra lång, och på att alla känner alla och på att alla har utbytt kroppsvätska med varandra och att alla tycker att billig öl är det viktigaste att hitta här i livet. jag behöver miljöombyte, alternativ hjärnstamsbyte. om man är dum och glad kanske man lättare hittar någon annan som också är dum och glad att vara dum och glad tillsammans med. 

det är fruktansvärt tråkigt att känna att man är ensam, men att man inte kan tänka sig något annat då alternativen inte verkar tillräckligt lovande. bara tjugotvå. och känner mig som trehundra. minst.

nytt år.

tänkte börja med att delge mina tankar under nyårsnatten:

jag inser att jag hyser ett starkt brinnande förakt emot enorma alkoholintagningar. vuxna individer som sluddrar och skriker och beter sig som om de vore sexton. dock inser jag även att jag har världens bästa fru som kysser mig vid tolvslaget och som ser till att inga fulla män ramlar in och stör mig när jag försöker sova. maja är bäst.

idag är det den tredje januari år 2011. snart är det vår! det är i alla fall vad jag intalar mig då jag ligger hemma störtförkyld och med stukad fot. men jag träffade leo nyss. han kom och drack en kopp kaffe och gav mig som alltid goda råd. men han berättade om sig själv med. att han jobbar på att vara mer öppen och mjuk. att han försöker sluta vara elak, vara snäll och vänlig och han sa även att han var kär. jag skrev upp det i min anteckningsbok, för att ha det där, om han kommer någon gång i framtiden som han brukar göra och säger att han inte kan bli kär. det är konstigt, men det faktum att alla omkring mig har någon de älskar gör mig så himla mycket mer ensam.