obegränsat?

det känns lite som om gravitationen är frånvarande. det är intressant. är lite asocial men nöjd med att anja och teo fyller min soffa med sin närvaro.

kaffesvett

jag dricker kaffe och svettas. mina fingrar är lite hala. som de var i natt. i natt var så vackert, jag grät. jag grät i mina vänners famnar medan jag krampaktigt höll i händer så att mina fingrar blev lika hala av svett som de är nu. jag är uppfylld av känslan att jag får känna sorg, att jag kan gråta och skratta och jag är så fruktansvärt älskad varje liten sekund medan jag gör det. det är okej, till och med fördelaktigt, att jag känner känslorna och att jag öppnar mig för att ventileras. det är ett litet mirakel att jag får lov att gråta bort mascaran från mina ögonfransar och mötas av snälla ögon som säger att jag ser näpen ut utan den. att jag får lov att ligga i en mjuk säng som inte ens är min egen, att jag får lov att berätta hur mycket jag älskar dem. att jag får överväldigas, om och om igen. ångesten spelar ingen roll, den finns där, jag lever med den, jag hanterar den och jag andas.

hur är det möjligt att vara så sorgsen och så ledsen och ändå känna sånna ofantliga mängder kärlek? fucking jävla magiskt är det.

jag vet inte. snart ska jag skriva ett långt inlägg om viktiga saker som huserar i mitt huvud. men nu ska jag ut i snökaos istället.

men man vågar hoppas på nåt fint, om och om igen

ibland finns det saker som gör livet så lätt. en helt fantastisk fest för att fira kära majas tjugoandra födelsedag. en fest där alla var trevliga, alla verkade glada, ingen var jobbig och feel-good-känslan höll i sig ända in på de minsta timmarna av natten. pop-allsång i säng kan nog vara något av det bästa som finns. jag är så glad att människor finns, människor som gör allt annat värt och som gör det värt att fortsätta vara den man är. för det är jag tacksam. och jag är glad. glad i hela mig. och det, det känns fantastiskt bra.

<3

död

fan jävla helvetes skit skäggbiff!!!1

sen natt / tidig morgon

det finns många fördelar med att vara inne i en kreativ period. det är givande, inspirerande och skönt att ha något att underhålla sig med. en negativ sida av det hela är dock att när man försöker sova så är huvudet kvar i skapandet och nya idéer och bilder poppar upp som popcorn, om och om igen. så nu struntar jag i att sova och tittar på
Le Fabuleux destin d'Amelie Poulain
för att den är så vacker att det gör ont i mig.

litteratur

har man inga pengar så kan man inte låta bli att gå och sukta efter vissa ting. ting som sneakers med körsbär på, färgglada converse, marimekko-koppar, kroppsmodifieringar och gamla slitna böcker, eller nya glänsande fotoböcker. alla små fina butiker i haga hånar mig och min plånbok och jag håller mig från att gå in, utan står istället utanför i snön med håkan i öronen och tänker att "ja. det är fint väder i alla fall." sedan går jag vidare och sjunger, antagligen för högt för vad som är socialt acceptabelt, men det skiter jag i.

jag undrar om det finns någon diagnos för att man maniskt vill införskaffa sig böcker? i så fall tror jag att jag har den.

att våga hoppas på nåt fint är att skjuta sig i huvudet

hästpojken får säga det.

det känns som jag fastnat i någon form av apati när jag befinner mig i mitt hem. jobbsökande, ekonomisk stabilitet och framtidsvisioner faller ner i skuggan utav enkelheten i att ligga på soffan under lager av filtar och läsa böcker, titta på film eller bara stirra ut igenom fönstret. hälften av mig vill fly landet och medverka i diverse storslagna ting medan den andra hälften bara vill glömma att livet är så enormt och så krångligt och så underbart. mina tankar kretsar kring rökringar, våld, hopplöshet och navelskådning för att det är det min energi verkar räcka till. att jag faktiskt mer eller mindre lyckas ta mig ur det för att träffa de som betyder något för mig finner jag nästan fascinerande. eller. jag hade funnit det fascinerande om jag hade haft orken. istället ritar jag krumelurer på min kropp och väntar på att någon eller något ska orka åt mig. orka dra upp min tunga kropp och ta med mig ut på äventyr. men ibland, idag, är det svårt att tro på äventyr. för att våga hoppas på nåt fint är att skjuta sig i huvudet.

på fel sida av dygnet

jag har fått några timmars sömn, dessa sällsynta timmar som så sällan är ostörda men som nästan alltid infinner sig vid fel tidpunkt på dygnet. sitter i tystnad i min soffa, jag har inte flyttat mig ifrån den på nästan fem timmar, annat än för att då och då hämta en blodapelsin och sätta på mer tevatten. jag läser om alice och känner kärlek till mr carroll och allt som eskapism innebär medan jag ibland slänger en blick ut igenom fönstret för att se om det har blivit mörkt igen. det har det.

allt inom mig går på högvarv, på en sån hög frekvens att jag inte kan samla upp mer än små korn. allt man vill vara, allt jag vill vara. allt jag vill ändra på. allt världen är som den inte borde vara. allt världen är som den verkligen borde vara. kärlek och hat. hat? ja kanske hat. kärlek - utan tvekan.
det känns pretto, men det finns inget annat sätt att förklara det på. kärlek är det jag känner. kärlek till dem som håller om min rygg när jag behöver gråta. kärlek till dem som luktar på mitt hår utan någon anledning. kärlek till dem som säger att de vet att de kan lita på mig. kärlek till dem som faktiskt älskar mig. trots allt. trots att jag inte klarar av allt. trots att jag inte är en superhjälte. trots att jag inte är bäst i världen.

andning

vem behöver sömn när man kan djupandas på yoga? in och ut, in och ut. att det ska vara så svårt att följa efter något så enkelt. att det ska vara så svårt att hålla tankarna på en plats. det är ett mysterium om något.