kaffesvett

jag dricker kaffe och svettas. mina fingrar är lite hala. som de var i natt. i natt var så vackert, jag grät. jag grät i mina vänners famnar medan jag krampaktigt höll i händer så att mina fingrar blev lika hala av svett som de är nu. jag är uppfylld av känslan att jag får känna sorg, att jag kan gråta och skratta och jag är så fruktansvärt älskad varje liten sekund medan jag gör det. det är okej, till och med fördelaktigt, att jag känner känslorna och att jag öppnar mig för att ventileras. det är ett litet mirakel att jag får lov att gråta bort mascaran från mina ögonfransar och mötas av snälla ögon som säger att jag ser näpen ut utan den. att jag får lov att ligga i en mjuk säng som inte ens är min egen, att jag får lov att berätta hur mycket jag älskar dem. att jag får överväldigas, om och om igen. ångesten spelar ingen roll, den finns där, jag lever med den, jag hanterar den och jag andas.

hur är det möjligt att vara så sorgsen och så ledsen och ändå känna sånna ofantliga mängder kärlek? fucking jävla magiskt är det.