hästpojken får säga det.
det känns som jag fastnat i någon form av apati när jag befinner mig i mitt hem. jobbsökande, ekonomisk stabilitet och framtidsvisioner faller ner i skuggan utav enkelheten i att ligga på soffan under lager av filtar och läsa böcker, titta på film eller bara stirra ut igenom fönstret. hälften av mig vill fly landet och medverka i diverse storslagna ting medan den andra hälften bara vill glömma att livet är så enormt och så krångligt och så underbart. mina tankar kretsar kring rökringar, våld, hopplöshet och navelskådning för att det är det min energi verkar räcka till. att jag faktiskt mer eller mindre lyckas ta mig ur det för att träffa de som betyder något för mig finner jag nästan fascinerande. eller. jag hade funnit det fascinerande om jag hade haft orken. istället ritar jag krumelurer på min kropp och väntar på att någon eller något ska orka åt mig. orka dra upp min tunga kropp och ta med mig ut på äventyr. men ibland, idag, är det svårt att tro på äventyr. för att våga hoppas på nåt fint är att skjuta sig i huvudet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar