mina dagar tävlar om vilken som kan vara sämst, när allt går emot och ingenting fungerar. dessutom känner jag en förkylning på ingång, väldigt lägligt tre dagar innan intensiv hemtenta. motiverad. jag avskyr människor. vill sätta mig mitt bland alla och skrika hur jävla jobbiga de är.
det känns som jag vill slå dem. fast det vill jag inte. men jag vill ändå. kanske fått nån konstig form av argressions-förkylning.

jag tror jag missade höstens intrång, och jag tror det kom lite som en chock. jag märkte att det började bli höst, det blev kallt. det regnade konstant i tre veckor. men jag fattade det liksom inte. nu är alla träden röda och gula. och den riktiga hösten är här. vilket betyder att snart är vintern här. och jag vill bara gömma mig under mina täcken och stänga av min telefon.

fuck this shit.

fantastiska påfund: yoga och feminism.

jag träffade christopher idag. det finns få människor som får mig att tänka så mycket på så många olika sätt och öppna upp luckor till min kreativitet som han gör. fylls alltid av en genomsyrande känsla av behag och outforskade möjligheter när jag varit med honom. vilket är väldigt välkomnande. idag pratade vi om färger, om kunskapsbedömning (som jag vill skriva mer om men inte orkar just nu), om socialisering, människans natur, tatueringar, ondska och tankar. åkte från honom trött och nöjd och fylld av massa nya tankar. det är fascinerande hur några timmar av sällskap, i konversation och tysthet, med vissa personer kan påverka en så mycket.

vilket fick mig att yoga i en timma. och det är helt magiskt. borde göra det varje dag, flera gånger om dagen.

det är måndag förmiddag, stämpeln från gretas har nästan helt bleknat. vi dansade, syskonen risberg och jag. hela natten, ända in på söndagsmorgonen och det var underbart och allt bara rann av mig, skolan, höstdeppen, oron om vad framtiden ska formas till.

men! varför är det så, att en kvinna som jag själv, eller maja, inte kan dansa sitt hjärta ur sig utan att bli tafsad på, eller betraktad av omgivningen (i detta fallet män) som något man kan äga. under de fem timmar som vi non stop dansade tog fyra vilt främmande män sig friheten att ta på mig, utan förvarning, utan ens en obehaglig ögonkontakt som tycks säga "här kommer jag med mina fingrar och ska ta lite på dig, bara håll dig lugn!". det är helt orimligt, men tycks sig vara ett rationellt beteende i vissas liv. så jag tänkte ta tillfället i akt och säga det nu: det är inte rationellt eller artigt eller trevligt att ta för givet att folk som är ute och dansar med sina vänner per automatik är allas ägodelar som man kan ta på som man själv behagar, det är ett otroligt otrevligt och egocentrerat sätt att uppföra sig på. så lägg av med det!
så nu vet ni. mig äger ingen osv!

det var mest det jag ville ranta om. så nu ska jag återgå till mina tentastudier, för att minska min ångest.

det är mörkt ute, klockan är halv fem. på eftermiddagen. huvudet dunkar, på grund av trotsålderns intåg, denna lördag i oktober. igen, ska tilläggas. det är den där huvudvärken man får, när man sover alldeles för länge, huvudvärken som skapas av sörjande för de döda hjärncellerna, som drömdes till döds. sover alldeles för länge för att man tror när man vaknar  och om man går upp nu så kommer man dö, utmattad, alldeles för svag för att få någonting gjort. så är det ju självklart inte. jag är en fullt frisk ung person. jag kommer inte dö av att gå upp klockan tio. eller nio för den delen. men på morgonen finns ingen rationalitet i min kropp. den tänker inte alls på hur mycket mer man skulle hinna (eftersom jag oavsett när jag går upp tar på mig över två timmar att faktiskt vakna, så rent logiskt skulle jag börja vara produktiv vid elva, istället för tre på eftermiddagen), utan den tänker bara: JAG KOMMER DÖÖÖÖÖÖÖ. min kropp är väldigt dramatisk.

så nu sitter jag här. med mitt word-dokument öppnat. med sju olika nedskrivna och bortsuddade inledningar (för de låter ju helt värdelösa. och som om jag vet vad jag pratar om. hur det nu skulle gå till, jag vet ingenting säkert om något!) till ytterligare en akademisk text inom ett ämne jag tycker är intressant. men som trotsåldern bestämt inte tycker att jag ska skriva klart, eller ens börja få ner något. inte förrän imorgon kväll. när jag är trött och stressad. då. då kan jag få göra den. tills dess ska jag helst börja tusen gånger, bli arg och frustrerad. ta en paus. titta på något roligt kattklipp på youtube. gå till kylen, titta in, bestämma att allt är för jobbigt, stänga kylen och sätta mig i soffan. igen. skriva ett blogginlägg, för det var ju länge sedan. ta en huvudvärkstablett, dricka ett glas vatten och ta en snus.

så jag lyssnar på trotsåldern. och jag lyssnar på bon iver och hösten utanför. och jag tänker på min inledning. och på hur mycket jag helst skulle bädda ner mig och döda ännu några hjärnceller, för i trotsåldern använder man dem ju inte ändå.

This is a song for anyone who can't get out of bed
I'll do anything to be happy
Oh cause blue skies are coming but I know that it's hard

tröttheten, denna trötthet. jag saknar piggheten, som jag tror att jag någon gång hade. men, de blå skyarna kommer.

hej. idag återvände jag till denna ångestfyllda blogg. efter månader. jag var lite rädd, det är skrämmande att läsa om allt, allt som jag kände, allt som jag kanske delvis har glömt. men det finns inget så effektivt som att försöka fly från tentaplugg, så jag hamnade här. och jag läste igenom allt. hela tidsförloppet. från då, till nästan nyss. mycket händer, hela tiden. men jag är inte lika olycklig längre. jag har mina dåliga dagar, jag har mina svaga punkter, men jag är inte olycklig längre. och denna gången känns det som att det kan hålla i sig. jag satsar på ett år utan sjukskrivning, utan medicinering och jag hoppas det går vägen. jag är trots allt friskförklarad sedan några månader tillbaka, vad nu frisk och sjuk betyder. jag studerar så mycket jag orkar, och försöker ta det hela med en klackspark om det inte går vägen. jag arbetar lite grann men har lärt mig säga nej när jag borde säga nej. jag dricker öl, troligtvis alldeles för mycket och jag snusar, troligtvis alldeles för mycket. men det är okej. jag skedar några nätter i veckan, i en okomplicerad typ av relation och det känns bra. jag vet att min rumpa är större än förr, men det gör ingenting, för jag vill inte dö när jag äter. och på det hela känns det mesta bra. för jag försöker inte vara bäst längre, jag försöker inte springa efter ideal som jag fått för mig är något eftertraktat. för det är inte så att idealen är de som sätter värde på folk. jag vet det nu. även om jag inte vet något annat så vet jag det. ideal är bullshit och jakten på dem är en fruktlös jakt neråt. så nu ska jag laga lite middag, ta mig en snus och försöka lära mig något av den där otroligt tråkiga förvaltningspolitiken. och går det inte vägen på onsdag, ja då kommer det alltid en ny omtenta. förr eller senare kommer omtentorna tillbaka.