det är mörkt ute, klockan är halv fem. på eftermiddagen. huvudet dunkar, på grund av trotsålderns intåg, denna lördag i oktober. igen, ska tilläggas. det är den där huvudvärken man får, när man sover alldeles för länge, huvudvärken som skapas av sörjande för de döda hjärncellerna, som drömdes till döds. sover alldeles för länge för att man tror när man vaknar  och om man går upp nu så kommer man dö, utmattad, alldeles för svag för att få någonting gjort. så är det ju självklart inte. jag är en fullt frisk ung person. jag kommer inte dö av att gå upp klockan tio. eller nio för den delen. men på morgonen finns ingen rationalitet i min kropp. den tänker inte alls på hur mycket mer man skulle hinna (eftersom jag oavsett när jag går upp tar på mig över två timmar att faktiskt vakna, så rent logiskt skulle jag börja vara produktiv vid elva, istället för tre på eftermiddagen), utan den tänker bara: JAG KOMMER DÖÖÖÖÖÖÖ. min kropp är väldigt dramatisk.

så nu sitter jag här. med mitt word-dokument öppnat. med sju olika nedskrivna och bortsuddade inledningar (för de låter ju helt värdelösa. och som om jag vet vad jag pratar om. hur det nu skulle gå till, jag vet ingenting säkert om något!) till ytterligare en akademisk text inom ett ämne jag tycker är intressant. men som trotsåldern bestämt inte tycker att jag ska skriva klart, eller ens börja få ner något. inte förrän imorgon kväll. när jag är trött och stressad. då. då kan jag få göra den. tills dess ska jag helst börja tusen gånger, bli arg och frustrerad. ta en paus. titta på något roligt kattklipp på youtube. gå till kylen, titta in, bestämma att allt är för jobbigt, stänga kylen och sätta mig i soffan. igen. skriva ett blogginlägg, för det var ju länge sedan. ta en huvudvärkstablett, dricka ett glas vatten och ta en snus.

så jag lyssnar på trotsåldern. och jag lyssnar på bon iver och hösten utanför. och jag tänker på min inledning. och på hur mycket jag helst skulle bädda ner mig och döda ännu några hjärnceller, för i trotsåldern använder man dem ju inte ändå.