går de där stegen, som jag gjort så många många gånger förr. förbi människor, som jag antagligen sett, utan att veta om det, så många gånger tidigare. nickar till dörrvakten, han känner igen mig och frågar mig aldrig efter legitimation. möts av en vägg av människor, som alla är unika men som ändå ser ut att vara stöpta i samma form. mina öron fylls av en ljudmassa, inte musik men inte heller röster, bara en salig blandning av allt. hittar en sittplats, för man har ju vänner här, de är alltid här. så man får alltid sitta. får en öl, som bara växer i munnen och gör så att man vill spy. och fly. det är inget nytt, det är alltid samma sak och vännerna man har omkring sig har man egentligen ingenting att säga. för det finns inget nytt. och det finns inget som längre lockar mig med billig öl och det som alltid sker, som en föreställning runt omkring. kommer på mig själv med att längta efter något annat, någon annan. och så kommer bortkopplandet. och jag vet att allt jag vill nu är att återvända till sängen. för jag kan aldrig sova tillräckligt mycket. och sömnen räcker aldrig till.