drömsömn 2.0

i natt täcktes min kropp av bölder. denna känsla av världens undergång är ständigt återkommande. undergång och isolering.

nu lagar jag mat med egenplockade kantareller i och tittar på top model och lyssnar på regnet. för att jag går inte under riktigt än.

drömsömn

jag har drömt starka drömmar det senaste. mörka drömmar om syndafloder, djungelns lagar och brist på tillit till alla omkring mig. drömmar där folk jag har i min närhet är onda och överväldigande. min hjärna berättar saker för mig, och jag ligger där i mörkret och försöker att inte drunkna i det kalla vattnet som omringar mig.

men, jag orkar ju verkligen inte. varför stannar jag inte hemma? hur dum får man vara? hur många gånger ska man gå dåliga gatan fram? moralen är alldeles alldeles för låg.

och allt är som det ska vara och allt är åt helvete. och ja. vad ska man göra? stänga in sig och läsa romaner tills man inte har några kvar att läsa. så får det bli.

jag vill försvinna och låta allt ta hand om sig självt. inte behöva någon. hur svårt kan det vara? ta hand om er själva. jag kan ju ingenting göra ändå.

förvirring av vänner som är villkorslöst fantastiska trots att de är så nya och förvirring av vänner som inte beter sig som vänner. jag borde stänga av mitt sociala liv helt. trycka på den röda knappen. så jag slipper att tänka på allt. alla. allt som är så magiskt och allt som är så åt helvete jobbigt. vill inte vill inte vill inte. inte alls.

det är vilset och trasigt och även när jag ler och skrattar och är glad och lycklig är allt en sådan misär. det är något seriöst fel på mig. jag borde tvångsavlivas innan jag gör något dumt och förökar mig. fitta och kuk och allt däremellan. helvete. jag vill spy på allt, men mina fingrar är för korta och otillräckliga för att nå ner i min mage. inte ens det kan jag göra rätt.
nu går jag och lägger mig. fan.

och nu är jag förvånandsvärt full på två öl... heja.

hej. jag är illamående och vet inte vart jag ska ta vägen. någon får gärna komma förbi och skjuta mig i huvudet.

försök till rutiner.

jag är nära något, något som gör mig rädd. känsla av att vara instängd, låst, fängslad. paniken bubblar inom mig och jag vänder efter halva vägen till stan. vänder och sover en natt till på golvet i biblioteket i mina föräldrars hem. biblioteket som är fyllt av böcker jag inte läst än och gamla bilder min farfar tagit i sin ungdom, nedplockade i lådor av papp.

jag skulle vilja gråta. och jag skulle vilja ha viljan att göra något, konstruktivt. jag vill bara gråta. och sova. och sova. och sedan sova lite till. det var länge sedan jag mådde så dåligt som jag mår nu. länge sedan jag ifrågasatte mig och alla jag känner i relation till mig så pass mycket som jag gör nu. jag förstår om de inte orkar med mig. jag förstår om de känner sig hjälplösa. och jag förstår om de drar sig undan. precis som jag vill dra mig undan. lära mig att sluta söka efter kontakt. sluta oroa mig för alla jag älskar.

jag förstår om detta inte är begripligt för någon, som kanske läser och vill förstå. men detta är det enda sätt som fungerar för mig att få ut det. utan att behöva täcka mitt ansikte med papper och sluddra obegripliga gråtande ord till någon stackars människa som ska sitta och lyssna och förstå.

jag kan inte förklara, men jag tittar utan att se. jag ler nästan men inuti är det tomt och kallt och sorgligt. och jag är så trött på det. så trött på allt trasigt som jag gör. jag trasar sönder mig själv och vet inte hur man gör för att sluta.

och vi pratar. och vi vet att vi alla gör fel och att vi alla gör rätt. och vi vet att vi alla älskar. och vi ler i samförstånd i en röd sammetssoffa. och vi kramas och lutar oss mot varandra. och vi går vidare. och vi kämpar för någonting större. och vi ser framåt. och vi går och lägger oss i tid. och det är bra.

flickan med det fina håret och det alldeles för stora hjärtat.

små och salta rullar de. en efter en hittar de dit de vill. det är bara jag som står still.

tror det är en förbannelse att vara som jag. en del av mig önskar jag kunde vara självisk, egoistisk, sätta mig själv i första hand. inte bry mig om mina vänner om det inte gynnar mig själv. det måste bli så mycket lättare då. så mycket mindre smärta att hantera när de man älskar och bryr sig om inte verkar älska eller bry sig tillbaka, i alla fall inte då det inte passar dem.

jag är så trött på att vara den som är underst, den som man kan trampa på. den som säger "förlåt för att jag är i vägen" när sulorna smutsar ner kläderna och trycker på hjärtat. den som hela tiden går runt och hoppas hoppas hoppas med hela sitt hjärta att världen är vacker, att människor är goda, att det finns hopp. och ständigt, om och om igen, bli besviken och krossad till marken. jag vet inte hur mycket mer jag kan orka med.

jag är medveten om att jag gör det lätt för dem. jag är medveten att om jag vill få någon ändring får jag säga stopp. men när jag säger stopp, när jag försöker få dem att se, att höra, är det som om ingenting går fram, det når inte in och jag bankar huvudet blodigt mot väggar av plexiglas.
det är inte förrän man ger upp och börjar med sina charader som man får kontakt. någonting som är mer verkligt än charader skrämmer livet ur dem och de stoppar sina fingrar i öronen och tittar på molnen. är inte det feghet? eller är det jag som är för känslig? begär jag för mycket? borde jag rulla ihop mig och sluta hoppas?

jag förstår inte varför jag ska vara den som måste rättas till. varför kan inte bara alla bry sig om varandra, lyssna, hjälpa, stödja och krama? varför ska det vara så svårt och så ensligt att vara snäll? hur svårt är det egentligen på en skala, att vara lite lagom genuint snäll? vad är det man är rädd för? livet knullar ju oss alla, vi kan lika väl vara snälla mot varandra under tiden.

jag vet inte hur jag ska lära mig att skilja på rätt och fel. hur jag ska nå fram. och jag förstår inte hur man gör när man är så självupptagen och kall. jag vägrar att tro att det är så man måste vara för att kunna överleva.
jag har min person på utsidan. personen som ser det jag inte kan eller vill förstå och se. min person som berättar för mig när folk är fittor. min person på utsidan är min hjälte.

varit på öland. mycket som hände. i huvudet. just nu hinner jag inte skriva det här. men tänkte göra det sen... hej.

jag är en vemodig jänta, säger min vän.
vemod är något fint säger han också. det är längtan, en glöd i blicken. längtan är livets livskraft serru, säger han. jag frågar honom om jag har längtan och glöd i blicken. han svarar

ja!

promenerar i svarta tighta jeans hemåt. ser till att jag håller mig inom gatustenarnas rutor och balanserar vårdslöst på trottoarkanten. det är farligt att trampa fel och jag försöker vara på rätt sida mestadels, hålla mig upprätt. jag gör faktiskt så gott jag kan. fokuserar på att samla tankar fast lyckas inte direkt att få något grep, de är lika lena och mjuka som vissa personers hud och precis lika viktiga.

vill inte tänka på att någonting strax nedanför bröstkorgen ständigt viskar och med allt större intensitet. vill inte tänka på att någonting i min strupe sticker och kliar. vill inte tänka på att det är någonting, något under mina lager av hud och fett och vävnad och ben som har något så viktigt att tala om för mig om jag bara fick för mig att lyssna lite bättre. vara lite mer förstående. hitta svaret. höra det jag behöver att höra.

storleken som spelar roll.

mööök. jag vet inte vad jag vill skriva. egentligen ingenting. egentligen allting. om hur jävla tjock jag är. det suger ju...

promenad under djupblå himmel. jocke berg i mina öron. en vibrerande trötthet i hela min kropp. och en avlägsen och ologisk önskan om att se solen gå upp. att inte somna. att sitta och stirra ut i natten tills den blivit dag igen. det är någonting med sommaren. det är något med alla årstider. det är någonting med insomnia. funderar över denna nära på ständiga strävan efter att utmana kroppen. undersöka när den säger stopp, lägger sig ner och slutar att vara med och leka... intressant. men alldeles för destruktivt.

natt

te och nattliga samtal medan solen går upp utanför köksfönstret.
jag blir rörd över att människor som betyder saker för mig väljer mig när de känner sig lessna och vill ha en stödjande hand. det känns som magi.

en vecka av fred och kärlek

vältajmad pearl jam-låt. pepp. hemlagad utskällning. praktikantfitta och lärlingskuk. brämhultsjuice/silvertejp-vattenpipa. full adhd-femårings-johan. pussar under hakan. håkan och dan berglungs-allsång. dumma sverigedemokrater. kiltar. vingar. mian lodalen. coop. aukustisk gitarr sång i camp. internationalen. söndriga tält. öron-fetischer. fördomslekar. bröllopsdag. kaffe. save kane. grimasch mot jas. rootvälta-dans. muggvikning. springa i regn. bob hansson. mikael wiehe och röda fanor. linsgryta. hippiebyxor. johan på helium. stock med öron på. pussar på kort panna. festlig dans till hoffmaestro. jonas hassen khemiri. gräs och banhart&the grogs. ryggmålningar. ravedans! knet. solnedgång och soluppgång. trängsel. svett. hesa röster. kent-fåglar. öl-affärer. bad i älven. stenhalsband. massage och ryggknäck. kultiration och dreads. falafel. världsrekordsförsök i yoga. antinazistisk promenad. lykstolpsklättring. brännässlor. fin tant. johan och johan 2. kampsånger. hundar och katter. socialister och individualister. flodhästfilt. familjen risberg. miike snow! norrmansrumpning. euforiskt dansande i gräs. dissning av dvärg. petter-puss. morgonsvett. solhälsning. islatte. hästpojken. fågelbajs. cirkelmassage. little dragon. turban. ssus parasoll. dan berglund. röda fanor. överröstande sång. mjuk lekplats. solbrännor. rog. öronbedövande tystnad. dödssömn i säng. rogsjön. hackig bilresa. humla. knäkörning. 20frågor. högläsning ur doktor glas.