flickan med det fina håret och det alldeles för stora hjärtat.

små och salta rullar de. en efter en hittar de dit de vill. det är bara jag som står still.

tror det är en förbannelse att vara som jag. en del av mig önskar jag kunde vara självisk, egoistisk, sätta mig själv i första hand. inte bry mig om mina vänner om det inte gynnar mig själv. det måste bli så mycket lättare då. så mycket mindre smärta att hantera när de man älskar och bryr sig om inte verkar älska eller bry sig tillbaka, i alla fall inte då det inte passar dem.

jag är så trött på att vara den som är underst, den som man kan trampa på. den som säger "förlåt för att jag är i vägen" när sulorna smutsar ner kläderna och trycker på hjärtat. den som hela tiden går runt och hoppas hoppas hoppas med hela sitt hjärta att världen är vacker, att människor är goda, att det finns hopp. och ständigt, om och om igen, bli besviken och krossad till marken. jag vet inte hur mycket mer jag kan orka med.

jag är medveten om att jag gör det lätt för dem. jag är medveten att om jag vill få någon ändring får jag säga stopp. men när jag säger stopp, när jag försöker få dem att se, att höra, är det som om ingenting går fram, det når inte in och jag bankar huvudet blodigt mot väggar av plexiglas.
det är inte förrän man ger upp och börjar med sina charader som man får kontakt. någonting som är mer verkligt än charader skrämmer livet ur dem och de stoppar sina fingrar i öronen och tittar på molnen. är inte det feghet? eller är det jag som är för känslig? begär jag för mycket? borde jag rulla ihop mig och sluta hoppas?

jag förstår inte varför jag ska vara den som måste rättas till. varför kan inte bara alla bry sig om varandra, lyssna, hjälpa, stödja och krama? varför ska det vara så svårt och så ensligt att vara snäll? hur svårt är det egentligen på en skala, att vara lite lagom genuint snäll? vad är det man är rädd för? livet knullar ju oss alla, vi kan lika väl vara snälla mot varandra under tiden.

jag vet inte hur jag ska lära mig att skilja på rätt och fel. hur jag ska nå fram. och jag förstår inte hur man gör när man är så självupptagen och kall. jag vägrar att tro att det är så man måste vara för att kunna överleva.
jag har min person på utsidan. personen som ser det jag inte kan eller vill förstå och se. min person som berättar för mig när folk är fittor. min person på utsidan är min hjälte.