promenerar i svarta tighta jeans hemåt. ser till att jag håller mig inom gatustenarnas rutor och balanserar vårdslöst på trottoarkanten. det är farligt att trampa fel och jag försöker vara på rätt sida mestadels, hålla mig upprätt. jag gör faktiskt så gott jag kan. fokuserar på att samla tankar fast lyckas inte direkt att få något grep, de är lika lena och mjuka som vissa personers hud och precis lika viktiga.

vill inte tänka på att någonting strax nedanför bröstkorgen ständigt viskar och med allt större intensitet. vill inte tänka på att någonting i min strupe sticker och kliar. vill inte tänka på att det är någonting, något under mina lager av hud och fett och vävnad och ben som har något så viktigt att tala om för mig om jag bara fick för mig att lyssna lite bättre. vara lite mer förstående. hitta svaret. höra det jag behöver att höra.