jag avskyr det, bli tvingad till att ta jobbiga situationer, till att överrenskommelser bryts och jag får försöka fixa allt. jag önskar att världen var lite mer avslappnad, lite mer solidarisk och spontan. och att pengar inte var det viktigaste som finns, utan att liv var det. det önskar jag. att livet var det som var värt att satsa på. jag blir ledsen när jag tänker på hur det inte verkar vara så. det får mig att vilja gråta och ge upp.

jag tror att jag inser mer och mer om vad som sker, med mig djupt där inne. det känns som jag stänger in mig själv bakom en vägg av skyddande spegelglas, för jag tror inte att människorna som omger mig förstår eller godkänner det äkta, genuina, som befinner sig där bakom, det känns som jag allt för ofta låtsas vara någon annan, eller snarare en godtycklig modifikation av den jag kanske är, för att inte ställa till med något, för att fungera i möblerade rum. 

för jag är faktiskt så dödligt trött på diskussionerna, på konflikterna och på krånglet, på människor som jag älskar men som jag ibland bara vill be hålla käften. istället blir jag någon slags teatralisk skugga av något som skulle kunna vara äkta... jag vet att jag känner mig väldigt osäker på vem jag är, vad jag vill, men det lilla jag har grepp om verkar jag stänga in, inuti, för att jag verkligen inte vill att detta lilla grepp jag har ska slinka ur mina fingrar eller krossas av omgivningen. på ett sätt känner jag mig säker, men mest känner jag mig oändligt ensam. 

även om det finns en hel del stunder, omständigheter, individer, som låter mig slappna av till en viss del så kan jag ärligt talat inte minnas senast jag kände mig säker och rofylld. varför ska det vara en kamp mellan individer? varför kan det inte bara vara okomplicerat och fint då man måste interagera med folk i sin omgivning? jag önskar jag inte behövde alla skyddsmekanismer, jag är inte ens säker på att jag verkligen behöver dem, men jag vet inte hur jag ska bete mig för att göra mig av med dem, hur man ska kunna känna tillit och acceptans gentemot de man har nära, även de som känner en bäst. jag antar att jag tills vidare får nöja mig med att hoppas att ingen ser igenom mina bluffar och faktiskt ser det jag tror är jag. för jag vet inte om jag är redo, eller om folk är redo att vara utan skydd med mig. detta makes no sense, men det är det bästa sätt jag kan formulera det på.

den här ständiga hatkärleken. tryggheten som infinner sig. vetskapen om att göteborg är just göteborg. staden där man kan gå till andra lång, varje dag, och alltid ha någon att sitta med. staden där jag kan gå runt och sjunga högt till håkan hellström låtar och om någon skulle höra så skulle de antingen le eller sjunga med. staden där alla mina vänner är, nära, en vagn bort. men jag måste härifrån. det är dags. efter sommaren. efter sommaren är det dags. det finns för mycket därute, för många upplevelser för att jag ska kunna stanna här. jag ska ut och uppleva någonting. komma ifrån det trygga. det som jag återvinner, dag efter dag.

skolan, som är så intressant bleknar i takt med solskenet och jag får bara lust att springa härifrån. lämna staden och allt och alla bakom mig. trots att jag samtidigt inte vill något hellre än bara leka runt där jag nu är och vara glad och lycklig.

idag fick jag frågan om jag var rädd för att bli tjock för att jag bara åt en halv mazarin efter maten i biskopsgården. jag sa att jag var mätt vilket var sant, och även anledningen, men egentligen ville jag sätta honom på plats och säga att ja. jag är rädd för att bli tjock, jag är rädd för att äta, jag är rädd för att inte röra på mig hela tiden, eller för att inte kunna röra på mig hela tiden, för att jag är rädd för att jag ska bli äckligare än jag redan är. inte för att någon annans kärlek skull, utan för att jag är rädd att jag aldrig kommer att riktigt älska mig. jag ville kasta det i hans ansikte, för att ställa till, för att inte vara så jävla förutsägbar.
sorgligt nog är det delvis sant, jag vet inte om rädd är rätt ord, jag är nog inte rädd. men jag är fan inte stabil heller.

känslan av att saker och ting slinker ur mina fingrar, att jag aldrig är säker på vad jag vill med mig, känslan av att jag inte vet någonting och kanske inte heller riktigt egentligen vill något heller. det gör mig ledsen, för det är inte så jag får för mig att jag vill ha det, paradoxalt som det må låta.
hur går det egentligen till, att sakna och samtidigt vilja komma ifrån? stort mysterium, det där livet.