2010

nyår. imorgon är det dags igen. klä upp sig och sätta på leendet och hoppas att januari kommer magiskt göra allting fantastiskt. nytt år, detta året kommer bli året som jag minns, året som kommer förändra allt. men det händer ju inte, inte om jag inte gör det själv. så istället tänker jag att detta året kommer vara precis som alla andra år, förväntningarna tänker jag inte höja. om jag bara får vara glad och sova hyfsat väl så är jag nöjd. mer än så begär jag inte, för jag lever i den verkliga världen, och den verkliga världen bryr sig faktiskt inte om mig. ska något ske så är det upp till mig. och att vara lite glad och sova är inte allt för högt satsat. eller? 

om jag kan fortsätta som jag gör. inte ge bort delar av mig själv. jag är hellre ensam och hel än ensam och trasig och ledsen. och jag sover hellre avdomnad av sömntabletter än att inte sova alls. 

jag vill skratta allt rakt i ansiktet. så känns det. gott nytt!

dagens fina:
en man stod i blått strålkastarsken på konstmuseet och log brett när personen han väntade på närmade sig.

albins snuspanik som yttrade sig i tunnelseende.

inköp av dylan-vinyl samt en bok som heter things you should know för nästan inga pengar.

finaste antikvariatet i staden har en fin skyltning.
leverans av två fotoböcker som farmor och morföräldrar ska få i julklapp. 

förväntan inför anjas kakbak!

finaste på posten idag var lätt att koda brev till elfenbenskusten och sven i eslöv.

nu fan.

så kan det gå, jag är sömnlös nog för två. på vägen till skolan i bitande kyla bestämde jag mig för att nu är det fan nog. nu tänker jag försöka sluta vara bitter och cynisk och less, för det funkar ju uppenbarligen inte. från och med nu ska jag bara erkänna bra saker, och försöka att hitta dem, trots hur jävla bäcksvart det känns.

exempel på bra saker idag: 

underarm med zebraränder-tatuering

halsdukar på kalla statyer

tobbes tintin-lugg

albins korkskruvar

andreas dåliga ordvitsar med illustrationer

kaffe

roliga stavningar (hämorröjder, fast det var i söndags)

män som röker pipa (det var också i söndags)

liknelser som "ditt hår är som en hjord av getter"

flugor som är sugna på rädisor

kom igen lena

och imperiet. 

inte så jävla illa ändå.

fan. det sämsta med att vara kvinna är att man ibland när man försöker sova, får panik och tror att man är gravid. trots att det inte är möjligt. så nu måste jag köpa ett graviditetstest, bara för att lugna ner min mongohjärna.... jungfrufödelse är ju inte så jävla vanligt, men tillräckligt läskigt för att jag ska få panik. eh.

tänkte bara skriva att idag har inte varit helt åt helvete. jag såg en gubbe röka pipa och jag satt hemma hos familjen risberg i några timmar. lyckades även träna och inte äta alldeles för mycket saker som ger mig panik. tänkte att jag skulle skriva ner det här så att jag kan titta tillbaka och se att allt inte alltid är misär. nu ska jag sova i minst 10 timmar, igen.

jag intalar mig själv att jag inte längre bryr mig. det är så det känns, att jag inte längre orkar stå emot, ha mina åsikter. jag känner mig bara oändligt jävla ledsen. 

men jag fotograferar i alla fall. och jag råkar träffa på maja och jesper i ett snötäckt haga. och att maja har fått lite av allt det som hon är värd att få här i livet betyder mycket. jag hoppas hon är gladare än vad jag är. jag vill att hon ska vara det. nu ska jag försättas i zombiestadie igen. sömnpiller, slår ut min hjärna och låter mig vakna som en zombie imorgon. men det spelar ingen roll. same shit different day som man säger.

hej hej hemskt mycket hej. jag sitter här nu igen. med pannan i händerna och försöker förstå vad fan det är jag letar efter. vad jag saknar. vad det är som håller mig vaken. och vad det är som gör mig så trött (även då jag sovit). 
ensamheten känns så överväldigande och så brutal och så brutalt verklig. jag är väl inte så trasig? det kan jag väl inte vara? hur i helvete går det till, att vara ensam i ett rum fullt av vänner?

det är läskigt, känslan av att fan inte veta någonting alls. 
jag tror inte jag får några svar genom att skriva här, jag vet inte om någon läser, eller om någon alls förstår vad jag skriver om. det enda jag vet är att fingrarna rör sig utan att jag egentligen säger till dem och de slutar inte förrän de slutar. det enda jag vet är att det uppfyller något att skriva här, även om jag inte vet vad. 

synd att jag bara upprepar mig dock. jag skriver samma saker om och om igen. jag känner samma saker om och om igen. synd att det inte blir bättre. synd att även om jag mår bättre så faller jag tillbaka i gamla vanor, både de dåliga och de bra. synd bara att det känns som att de dåliga alltid är tusen gånger starkare. och mer närvarande. synd att jag inte bara kan känna mig nöjd. lycklig. delaktig. meningsfull. 


nej, ensam, bitter, ledsen och tjock är det nya svarta har jag hört. hej då.

jo minsann. inte för att man sover eller så... men ja. sticka är roligt. dricka kaffe med långhåriga filosofvänner är också kul. och rökringar. och att äta hemmagjord hommus. och försöka att focusera på något. det går sådär, men inatt ska jag äta ett sömnpiller och somna. för morgontimmar sovandes på soffan gör en inte så utvilad som man kan tro.

och ja visst är det underhållande. när man bara vill skjuta sig i huvudet, så man slipper tänka, agera, göra. ta sig hemifrån, äta mat. roligt. som fan. japp japp.

min kväll blev räddad av fina lilla björn, som såg så lidande ut och upprört utbrast i mitt öra: "jag är så trött på all grabbighet. så jävla äckligt." tack tack tack. det var precis vad jag behövde höra och känna, hopp om att det finns bra människor bland alla kings heads grabbiga fulla män som klär av en med blicken och slår vad mellan varandra vem som kan få ligga lättast. jag går hem, ensam och känner mig nöjd, för jag är en stark och säker kvinna. och tackar min lyckliga stjärna att jag inte har en kuk.

i natt hoppas jag att jag slipper att drömma stressdrömmar om julkonsumtionen och fyllon och narkomaner. håller tummarna.

franny and zooey

"god damn it," he said, "there are nice things in the world-and i mean nice things. we´re all such morons to get so sidetracked. always, always, always referring every goddam thing that happens right back to our lousy little egos."

ja. så är det. jag har legat en timma i mitt badkar. j.d salinger skriver så rakt på sak, jag blir nästan snurrig. och jag fastnar för det, trots att jag som alltid är osäker på om jag verkligen förstår.

hjärta

lika arga, lika ledsna, lika frustrerade, lika trötta. vi sitter i ditt kök och spottar ur oss könsord och röker lucky strike. jag är så trött på att vara arg, men det värmer att du finns där, med samma ilska. vi förbannar att världen är så full av idioter. varför ska det vara så svårt för folk att förstå att det man vill ha är att träffa en vettig person som man skulle tycka om att ligga med då och då? det är inte direkt hjärnkirurgi... inte hjärtkirurgi för den delen heller. istället omgivs vi av män, som helst av allt vill prata om sina kukar och som tycker att de är feminister men så fort en tjej kommer på tal så är hon en ägodel. någon som man kan hångla med, ha sex med, för att de vill, inte för att en tjej egentligen har något val. hon vill ju bara ha någon att hålla i handen. jag blir så arg, och i fotöljen sitter du, underbart gullig med ditt nyvakna rufsiga hår och är lika arg och uppgiven som jag är. och du säger inte som alla andra "att så ska du inte tänka" eller "du ska se att det ordnar sig", istället säger du "det är fan bra att vara arg, när man har så många bra anledningar att vara arg över." och du håller med, och du har rätt. och jag älskar dig för att jag vet att dig har jag. oavsett hur dåligt vi båda sover om nätterna, oavsett hur många konflikter vi inte orkar ta med världen så vet jag att du, du är där. och jag älskar dig för det. och för en hel del andra saker.

och mitt namn är hillevi.

jag har inte skrivit något på ett tag, jag har tänkt göra det. mycket som jag vill skriva, men, ja. det har inte blivit av. så nu, nu sitter jag här. och skriver. i en hård solblekt soffa på filosofen. jag har druckit två koppar kaffe. jag har ont i mina leder, framför allt i handlederna. tror det är min lilla luriga sjukdom som sätter sig där för att jävlas med mig. känner att saker som jävlas med mig är ett par stycken. behöver liksom inte fler... 

anledningen till att jag sitter i en hård solblekt soffa på filosofen är att jag förhoppningsvis ska skriva en tenta om hur legitim staten vitryssland är. har inte tänkt på vitryssland på mycket lång tid. legitim är den fan inte i alla fall. men ja. istället skriver jag här. jag lyssnar på eddie izzard, för att le och känna mig lite mindre ensam, ett genomgående tema i mitt liv känner jag. ensamhet och apelsiner. hillevis liv och lidanden.

och ja, jag har bytt namn, nu heter jag hillevi. om nu inte skattekontoret har några invändningar. det känns... bra. jag gillar det. men skumt, jag har ju varit en johanna, även om det inte riktigt känts så.... eh. vi får se om det fastnar eller ej.

ja, ska man skratta eller gråta? söndagar, ack vad jag avskyr dem. jag sover bort halva dagen, för att min kropp aldrig verkar få nog med sömn. hade tänkt skriva tenta idag, men eftersom jag vet att jag har hela veckan på mig (som jag iofs vet kommer gå fort som fan) så skjuter jag upp det, tittar på tomma worddokument och försöker verkligen börja, men icke. och så blir jag arg, arg på mig själv och mina jävla halvmesyrer och fjanterier. och så kommer ensamheten och rastlösheten och alla de dåliga tankarna och alla de dåliga känslorna och jag vill bara gräva ner mig och aldrig titta ut igen. så jag ringer mamma. för tydligen är min mamma den enda personen jag kan ringa. så skrattretande, en telefon med 132 olika nr och den enda jag kan ringa är min mamma. inte för att det är något fel på min mamma, hon är fantastisk. men borde jag verkligen inte ha någon annan, som jag känner finns där för mig när jag ännu en gång är ledsen och arg? det känns som om ledsen och arg är det enda jag är nu för tiden. jag orkar inte. jag vill sluta gråta. jag vill sluta. 

 få det att sluta.

"det här är bara förfesten, gå ut och fortsätt brinna i natten"

dom där jag kommer från. kom igen lena. saknade te havs. 13. jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din. mitt gullbergs kaj paradis. klubbland. jag vet vilken dy hon har varit i. hurricane gilbert. jag har varit i alla städer. magiskt men tragiskt. shelley. gårdakvarnar och skit. tro och tvivel. ramlar. en midsommarnattsdröm. kärlek är ett brev skickat tusen gånger - nu kan du få mig så lätt. för en lång, lång tid. känn ingen sorg för mig göteborg. river en vacker dröm. du är snart där - vi två, 17 år

håkan håkan håkan, nu kan du få mig så lätt. 

? :)

jag ligger vaken större delen av natten, läser, tittar på mumin, jag är hungrig och äter några clementiner, spelar spel på iphonen, väntar på att känna sömnen som inte anländer förrän vid 6 på morgonen. blir väckt av ett litet sms från min dansanta vän som säger "håkan? ;)" jag vet vad det betyder, men kan inte riktigt tro det först. så jag är tvungen att svara "är du seriös?" det är hon. det är så fint, för jag vet hur mycket herr hellström betyder för henne och hon vet hur mycket jag skulle älska att följa med. så jag skriver lyckligt tillbaka och går för första morgonen på ganska länge upp ur sängen med ett stort leende på läpparna. imorgon ska jag få dansa till den fina leende håkan, håkan som man kan råka gå in i om man är ute och går i staden där jag bor.

jag är fortfarande hungrig när jag vaknar, men när jag försöker äta känner jag bara illamående välla upp inom mig, så jag äter ett halvt knäckebröd och går vinglande ner till gymmet. solen oroar mig, jag tror att jag kommer svimma, men jag tänker att om jag springer lite, blir lite svettig, lite trött, så kommer jag kunna äta. så jag springer på löpbandet, blir svettig och går vinglande hem igen. efter en dusch lyckas jag få i mig en omelett. jag är fortfarande illamående. men jag sväljer och illamåendet kommer nog att lägga sig.

någon gång ska jag försöka skriva en bok. 

jag har lyssnat igenom alla mina tom waits vinyler idag. vilket var ett bra beslut att ta. jag har läst i säkert fyra eller fem timmar. två av dem utan paus på café zenit, i dålig belysning bland kuddar och sittandes på persiska mattor (troligtvis fejk-persiska mattor, men ändå.) jag träffade dr jazz på cafét. igen. han och ett helt gäng pojkar i indiemössor kom in för att fika. de hade säkert varit där i en timma innan jag lyfte mitt huvud från min bok och upptäckte att han var där. jag har träffat honom tre dagar i rad denna veckan. vi verkar befinna oss på samma platser vid samma tillfällen väldigt ofta, antar att göteborg är litet. det gör mig inget, doktorn är trevlig.
när kaffet jag drack inte längre mättade mig tog jag mig hem igenom ett blåsigt göteborg lite sådär svimmfärdig som jag ibland blir. när jag kom hem åt jag ett ägg och lite rester från igår.

jag har i alla fall läst ut den sjuhundrafemtio sidor långa boken "de vilda detektiverna" som handlar om latinamerikanska poeter och sex. egentligen handlar den inte om något kändes det som. men den var inte dålig. men inte bra heller. vet inte om det är jag som är för dum för att förstå vad den egentligen handlar om eller vill förmedla, men nu är den slut i alla fall.

eating animals

har precis börjat läsa jonathan safran foers eating animals, vilket passar mycket väl in i de senaste dagarnas tankegångar, som främst kretsat kring hur galet för jävlig verkligheten och världen är. jag är uppriktigt rädd. väldigt rädd då det finns så många människor som inte bryr sig och så rädd för att jag inte bryr mig tillräckligt, varför gör jag inte mer? varför ska jag ha en bärbar dator som jag kan skriva blogginlägg på och en möjlighet till i princip vad som helst när majoriteten av jordens befolkning (och bedjurning) inte har några val alls. de slaktas och dör och ändå, trots att alla dessa bevis sparkar oss rakt i ansiktet så händer ingenting, och exploateringen och utnyttjandet fortsätter och folk ignorerar vad som borde spela någon roll, vad som borde göra någon skillnad. 

jag vill inte känna att mänskligheten är ond, att det bästa vi alla skulle kunna göra för planeten vi bor på är att ta kollektivt självmord. jag vill känna att det finns något jag kan göra, men vad och hur och var när jag dagligen kämpar för att ta hand om mitt eget liv, min egen ytterst moderata (och vegetarianska) kost, min egen energireserv som ständigt verkar ligga ner och inte riktigt kunna ta sig upp. 
hur fan ska jag klara av att engagera mig i nätverk som ingen människa är illegal när jag ständigt är orkeslös och ofta inte ser någon mening med något över huvudtaget (vilket jag inte ens borde få känna för att jag lever i ett rikt jävla land där folk har råd och möjlighet att göra så mycket mer än vad de gör. istället röstar man in rasister i vår riksdag.) 

hur ska jag någonsin klara av att vara vegan för att bidra så lite som möjligt till den groteska jävla köttindustrin, när jag varje dag får kämpa för att få i mig de mål som jag bör få i mig för att jag uppenbarligen är en svag och hopplös jävla människa. och även om jag vore vegan? spelar det någon som helst jävla piss roll om jag äter ägg eller inte då mänskligheten ändå verkar fast besluten att döda jorden, djuren och oss själva så snabbt som bara är möjligt? och all denna skit, denna hets, denna sjuklighet för något så trivialt som pengar. pengar som är ett jävla påhitt, ett tankeexpriment som bara finns för att vi väljer att tro på det. jag är så äcklad och så ledsen och känner mig så in i helvete hjälplös! vad fan ska det bli av allting?!?!?!?!?!? kuken.

en måndag

sömnen finns där för mig igen, fast den är till brädden fylld utav arga drömmar. drömmar där jag är arg, där jag skriker och sparkar och slåss och försöker förgäves att få någon typ av erkännande av de som finns där omkring mig som gör mig arg och ledsen och som får mig att känna mig orättvist behandlad. vaknar med rynkad panna, svettig hud och trycker handen hårt mot bröstkorgen för att känna mina hjärtslag, men de är små och diffusa. ingenting händer.

jag går till skolan i mina svarta tajta jeans och en stor stickad tröja i gråskala. med hörlurar i mina öron och med vinden i håret försöker jag tänka framåt. på ljuset. kommer till skolan och sitter där med ett stort leende, ingen kan gissa att jag, som är så glad, några timmar tidigare bara ville ligga kvar i sängen och lyssna efter de små hjärtslagen. försöker förstå allt vad meta-etik innebär men fastnar i min egen tankegång då jag bara lyckas fokusera på hur kall jag är, mina händer vägrar att värmas upp trots fingerlösa vantar och stickade tröjärmar och hur hungrig jag är, magen känns tom och avokadon på de fyra knäckemackorna som jag åt till frukost känns som om de åts oändligt länge sedan.

och några gånger på gymmet och några dagar utan öl och saker känns liiite lite bättre. roligt att jag tror att jag kan kontrollera hur jag ser på mig själv genom att kontrollera hur jag rör mig och hur jag äter. dum dum dum flicka är jag.

jag vaknar varje morgon badandes i mitt eget svett. jag försöker att undvika att se mig själv i spegeln och om jag misslyckas så försöker jag att undvika känslan av att jag är det äckligaste som finns. det går sådär. sitter fast, kommer inte undan. känner mig så fruktansvärt ensam fruktansvärt ensam, trots att jag inte är det. 

och så hamnar man där, på en av vasastadens alla gator, gråtandes medan ens vänner står hjälplöst brevid och jag vill bara upphöra. 

hej stolpskott

skäggiga långa gängliga män gör mig uppenbarligen ganska dum i huvudet. haha. förutsägbart minst sagt!

gamla mönster. gamla mönster som visar mig sömnlös i föräldrarnas bibliotek. gamla mönster som visar hunger i magen och ångest över allt jag äter. gamla mönster som visar att jag är en dålig människa som inte varit på gymmet. gamla mönster som visar att jag är så där på gränsen sjuk igen. gamla mönster som visar att jag inte gör alla de där sakerna som jag borde göra. gamla monster som kryper fram ur mörka vrår och sitter brevid mig och tittar på mig. väntar. väntar på att jag ska göra något dumt. 

jag har inte skrivit på ett tag. jag har velat, men kanske inte vågat. jag vet verkligen inte vad jag vill. det gör mig alldeles snurrig och lite illamående. så jag hanterar det som jag brukar. jag dricker för många öl, pratar sluddrigt med diverse skäggiga män. jag sover inte alla nätter. jag sover in på dagarna och drömmer helt osammanhängande och ofta frustrerande drömmar. jag äter saker jag inte vill äta och gömmer sedan de tomma förpackningarna långt ner i soptunnan. vädrar min lägenhet, för att ingen ska känna någonting på lukten, allra minst jag själv. jag går snabbt förbi mina speglar och lägger mig i badkaret för att värma upp min jävla kropp. 

det värsta är: att jag är tillbaka här, igen! efter alla tankar, efter alla tårar, efter alla kramar och efter allt arbete. så är jag ändå här. igen. och det finns ingenting jag känner för. förutom att fortsätta att avsky mig själv. vilket jag inte ens gör. jag ljuger för mig själv och jag älskar och hatar mig själv. det är helt ologiskt och frågan är varför jag fortsätter? jag kommer ju ingenstans. eller så kommer jag både framåt och bakåt på samma gång. finns det någon vits med det då? kan ingen svara på alla mina frågor så jag slipper att undra? det vore skönt. skönt att kunna släppa. skönt att inte behöva sitta här och tänka i min mammas kontor och den starkaste och största tanken som ekar i mitt huvud är hur fläskig och äcklig min mage är. hur kan jag ha blivit såhär jävla fucked up? och varför känner jag mig ensammast i sverige? att citera jocke berg gör inte saker bättre, men jag ler i min ensamhet ändå.

jag vet inte riktigt vad som hänt, eller... jag vet att mycket har hänt och händer. jag sover bara varannan natt igen. och jag är trött hela tiden. vill bara gråta och spy, om vart annat. och så känner jag mig som världens jobbigaste jävla brud. igen. tur att mina vänner är bäst i världen så de pussar och kramar på mig trots att jag gråter och snorar på ett fullsatt kings head. kuken.

nu har jag varit vaken i åtta timmar. så nu går jag och lägger mig igen. jag har hört att det är farligt att sova för många timmar. hjärnceller dör. jag tänker att det jämnar ut sig i längden...

omgivningen känns sorglig. allt känns som om det väntar på att något ska ske. som om jag kommer lämnas ensam kvar... det får mig att vilja gråta. mitt hopp om framtiden känns så skört, en liten knuff och det får repor och skönhetsfel. som en krossad iphoneskärm, det ser förjävligt och trasigt ut, men den funkar fortfarande. men jag vill inte att det ska vara så. var är min skyddande plastfilm, som ser till att mitt hopp håller sig starkt och lysande?

lördag. utan mål. jag ska skriva om platon, eller sokrates, eller aristoteles. men jag har ingen lust, jag vill bara stirra ut genom fönstret, som vanligt, lyssna på det karaktäristiska höstregnet som droppar ner på mitt balkongräcke. helst av allt glömma vem jag är och låta tom waits snurra på vinylspelaren i evinnerlighet. tills ingenting längre finns. tills inte ens konsten längre existerar.

upp till kamp?

jag är så ledsen, så bottenlöst ledsen över att få ett konkret bevis på att majoriteten av sveriges befolkning värderar sin egoism och sina plånböckers tjocklek eller rasism framför solidaritet, jämnställdhet och liv. det är så sorgligt att jag inte vet vad jag ska ta vägen. hur kan människor låta kapitalet få gå så långt, hur kan man inte bry sig om sina medmänniskor och världen som vi alla delar på? det är för mig så fruktansvärt obegripligt och främmande och så fruktansvärt fruktansvärt sorgligt. jag med min naivitet och min godtrogenhet blir så skakad att jag känner att jag bara vill flytta ut i skogen (som kommer fortsätta att försvinna för att hela världen är i största delen befolkad av kukar) och bara prata med växter, djur och rödgröna människor.

hur fan får det gå till så här? hur fan kan inte folk tänka längre? hur fan kan man tycka att det är en bra idé att ärkeidioter som jan björklund ska förstöra skolsystemet ännu mer, att onskan själv maud dolores umbridge ska ta hand om miljön genom att bygga fler vägar, att nazister har möjlighet att påverka hur invandringen ska skötas? jag vill bara spy när jag tänker på det. jävla jävla borgarpack och jävla jävla jävla sverigedemokrater.

nu ska jag gråta mig till sömns för att allt är så sjukt hopplöst!

jag är ju fan inget knytt...

haha jo, jag får skratta åt mig själv och min egen självcentrerade olycka. duktig flicka som kan vakna upp (efter 12 timmars sömn) och tycka att det mesta saknar mening. frågar mig själv varför varför jag är kvar i göteborg. frågar mig själv varför jag sover och ligger på en soffa istället för att gå ut och göra någonting. frågar mig själv varför jag känner mig så evinnerligt ensam trots att jag inte orkar med människor ändå. och i slutändan, så vill jag ändå bara slå mig själv på käften, för jag har det så fantastiskt jävla bra. bättre än de flesta andra och det är inte ett dugg synd om mig, inte någonstans. och jag förtjänar en käftsmäll för att jag inte fattar bättre än så.

och sedan kastas hela min inställning på kant då jag hamnade i ett kök fyllt med mat, drickandes te med anja och hennes lika näpna bror. och vi läser högt ur vem ska trösta knyttet?

idag är en sån där dag, när jag tycker att jag är den äckligaste människan på jorden, som faktiskt inte förtjänar någonting bra över huvudtaget. en dag då jag endast vill ligga på golvet, röka vattenpipa och äta glass och känna hur jag förstör lungor och täpper till mina blodådror med skit.

nu är det så att min mage inte vill vara med och leka idag heller. så mest för att jag inte vill vara sämre så sitter jag och matvägrar. dricker lite rabarbervanilj-te. läser några rader ur någon av alla mina böcker då och då. ibland är det kurslitteratur om hur man analyserar argument. ibland är det ur muminpappans memoarer, som låter som anja i mina öron. det är vackert.
då och då klickar jag av några bilder och står emot lusten att radera alla bilder i fotobloggen och på facebook. skriver om hur tryggt det är i vänskapen i en svartvit anteckningsbok från pocketshop, som jag tror har blivit min dagbok. jag passar även på att blicka ut genom mina smutsiga fönster och tänker att dem vore fint att tvätta någon dag. men inte idag. och inte imorgon.

jag bläddrar också lite bland alla mina föräldrars vinyler som jag kämpade med mig hem igår. försöker avgöra om de luktar mögel eller ej. jag hoppas verkligen att de inte gör det, de är för fina för det. speciellt alla sex tom waits skivorna och monty python skivorna som har galna hattmakaren, påskharen och filurkatten tryckt på sig.

sedan abryts min stilla tankegång utav johan som kommer förbi för att ge mig lite vitt bröd som min mage kanske inte vill stöta ifrån sig. vi tittar på vinylerna och bläddrar i fotoalbumet jag gjorde igår. vi fnissar lite åt gulliga barnbilder på mig och min bror och uppskattar det vackra i fotografier.
sedan kramar han mig bakifrån medan jag står upp i soffan för att plocka bort vissna blad från gullrankorna på hyllan och jag frågar om han somnar varpå han nickar till min rygg. det känns tryggt och fint och ur högtalarna sjunger melankoliska röster.

jag har faktiskt...

kallat folk för en redig praktfitta. jag har varit stark. jag har börjat skolan. jag har varit svimmfärdig. jag har varit i alkoholfyllda lokaler. jag har varit full. jag har varit uppklädd och dansat ganska så glatt. jag har fått hem min polaroidkamera. jag har drömt och sovit ganska fridfullt brevid johan i min säng. jag har ätit rostade mackor med avokado och juice och jag har bäddat ner johan under min lila luddiga filt i min soffa medan vi lyssnar på tallest man on earth och jag redigerar bilder. det mesta är bra och fint just nu.

eller en kick i solar plexus...

jag var inte riktigt beredd. jag var inte riktigt på det klara om hur mycket jag faktiskt blev sårad, hur krossad jag blev, hur mycket skada min tillit till andra människor tog. det känns som ett slag i magen, att inse att jag faktiskt tog så pass mycket skada, en skada som troligtvis kommer ta sin tid att läka. var hittar man plåster för denna typ av smärta?

det känns som om att jag istället för att orka ta till mig min fantastiska omgivning gömmer mig, för man kan inte riktigt lita på det man ser framför sig. jag visste att historien med j&c sårade mig, skadade mig. jag drömde trots allt domedagsdrömmar. det var ett svek jag inte trodde jag skulle behöva hantera då jag trodde att vännerna jag har aldrig någonsin skulle försätta mig i den sitsen. jag hade fel. men jag trodde jag var stark nog att inte låta det förstöra min syn på omgivningen, på människor. nu är jag inte riktigt säker längre. och det känns så sorgligt. jag avskyr att de gjort detta mot mig och jag intalar mig själv att jag är värd så mycket bra saker. men jag behöver något som får mig att tro på det. för jag vet hur duktig jag är på att ljuga för mig själv, när det passar.

week end.

i helgen har jag:
träffat g.
ätit kings heads buffé.
fått lite massage.
kramat och klamrat mig fast vid johan och cia i johans soffa medan vi vackert sjöng "kärlek är ett brev skickat tusen gånger".
druckit massa baileys.
blivit lite full. igen.
pussat petter utanför en av andra långs strippklubbar.
tagit hand om marv.
varit på hasselblads center för tredje gången på tre dagar.
börjat läsa i min kurslitteratur.
nästan somnat på min soffa.
sett ut precis som maja, klädmässigt.
haft fyra vackra flickor och två fina pojkar i min soffa.
firat christopher.
pussat gabbens pussvänliga kinder. igen.
åkt hem tidigt. igen.
tappat bort orken. igen.

så mycket magi. så lite ork. jag tror jag är sociallt utbränd. och tömd på all motivation. jag önskar jag kunde fotografera allt, men jag orkar inte lyfta upp kameran tillräckligt högt för att sikta på molnen.

jag gick och tittade på hasselblads utställning, mellan mina ärenden på stadens gator. det var magiskt, mina hårstrån reste sig, så att jag måste sett ut som någon bisarr typ av flugsvamp eller något. alldeles knottrig. någon gång, någon gång i framtiden, vill jag också kunna ta bilder som folk blir knottriga utav. jag köpte en bok med massa fina polaroider i, i bokhandeln i konstmuseet. den var på rea. sedan vann jag en polaroidkamera på tradera. jag hoppas den fungerar. jag hoppas jag också kan ta magiska bilder. nu ska jag bläddra i min nya bok och äta digestivekex i min ensamhet.

jodå. jag sov till tre idag. och det gör ingenting, för jag har absolut ingenting jag behöver göra. det är vad jag inbillar mig i alla fall. fast det är en liten vit lögn. som jag väljer att bortse ifrån. som vanligt vet jag inte riktigt vad jag ska skriva, skriver mest för att se vad som väljer att komma ut. jag drar fingrarna genom mitt korta och sömnrufsiga hår och tänker att jag inte vill någonting. ingenting alls. fast det är också en lögn. jag ljuger alldeles alldeles för mycket, speciellt för mig själv. förhoppningsvis är det bara jag som förlorar på det. saker och ting ändras och saker händer så snabbt, utan att man visste att de skulle ske. det är spännande, förväntan i mitt hjärta. jag är bara livrädd för att allt ska falla sönder och lämna mig skakandes i mitt badkar. jag undrar i mitt stilla sinne hur mycket ett hjärta klarar, hur hårt man kan pressa det? innan det säger "nej, nu får det fanimej vara nog. nu orkar jag inte med den här skiten längre. hejdå!" det är nog tur att hjärtat är kroppens starkaste muskel. fast det kanske också är en lögn, vad kan man egentligen lita på här i livet? man kan bara lita på att man en gång ska dö. det är känns i alla fall säkert.

varje liten del skriker. men jag tror jag mår okej. jag känner mig rätt stark ändå, på något sätt. i höst kommer jag ha en flickvän i staterna. och jag har pussat på en av de snyggaste tjejerna på kings head och jag går hem i tid, innan jag blir för trött för att bry mig.

girls night...

cia och jag har haft en mycket balanserad tjejkväll. tjejig drink & snus. sex and the city och högläsning ur scum manifestet. bra för hjärnan och hjärtat.

jag är lite häftig. och jag är modig. och det känns faktiskt väldigt bra. jag är värd att vara grym. har lovat cia att vara stolt över mig själv hela dagen, det tänker jag vara. och så är jag väldigt sunkig och ska ta mig en fin dusch nu.

ni där

maja. sus. björn. andrés. leo. gabbe. cia. danne. kim. frida. lite extra fina. (och du med bengt. jag tänker på dig fast jag inte vill. först skrev jag tänder istället för tänker. pinsamt. hoppas du läser detta inlägg. he he.)

drömsömn 2.0

i natt täcktes min kropp av bölder. denna känsla av världens undergång är ständigt återkommande. undergång och isolering.

nu lagar jag mat med egenplockade kantareller i och tittar på top model och lyssnar på regnet. för att jag går inte under riktigt än.

drömsömn

jag har drömt starka drömmar det senaste. mörka drömmar om syndafloder, djungelns lagar och brist på tillit till alla omkring mig. drömmar där folk jag har i min närhet är onda och överväldigande. min hjärna berättar saker för mig, och jag ligger där i mörkret och försöker att inte drunkna i det kalla vattnet som omringar mig.

men, jag orkar ju verkligen inte. varför stannar jag inte hemma? hur dum får man vara? hur många gånger ska man gå dåliga gatan fram? moralen är alldeles alldeles för låg.

och allt är som det ska vara och allt är åt helvete. och ja. vad ska man göra? stänga in sig och läsa romaner tills man inte har några kvar att läsa. så får det bli.

jag vill försvinna och låta allt ta hand om sig självt. inte behöva någon. hur svårt kan det vara? ta hand om er själva. jag kan ju ingenting göra ändå.

förvirring av vänner som är villkorslöst fantastiska trots att de är så nya och förvirring av vänner som inte beter sig som vänner. jag borde stänga av mitt sociala liv helt. trycka på den röda knappen. så jag slipper att tänka på allt. alla. allt som är så magiskt och allt som är så åt helvete jobbigt. vill inte vill inte vill inte. inte alls.

det är vilset och trasigt och även när jag ler och skrattar och är glad och lycklig är allt en sådan misär. det är något seriöst fel på mig. jag borde tvångsavlivas innan jag gör något dumt och förökar mig. fitta och kuk och allt däremellan. helvete. jag vill spy på allt, men mina fingrar är för korta och otillräckliga för att nå ner i min mage. inte ens det kan jag göra rätt.
nu går jag och lägger mig. fan.

och nu är jag förvånandsvärt full på två öl... heja.

hej. jag är illamående och vet inte vart jag ska ta vägen. någon får gärna komma förbi och skjuta mig i huvudet.

försök till rutiner.

jag är nära något, något som gör mig rädd. känsla av att vara instängd, låst, fängslad. paniken bubblar inom mig och jag vänder efter halva vägen till stan. vänder och sover en natt till på golvet i biblioteket i mina föräldrars hem. biblioteket som är fyllt av böcker jag inte läst än och gamla bilder min farfar tagit i sin ungdom, nedplockade i lådor av papp.

jag skulle vilja gråta. och jag skulle vilja ha viljan att göra något, konstruktivt. jag vill bara gråta. och sova. och sova. och sedan sova lite till. det var länge sedan jag mådde så dåligt som jag mår nu. länge sedan jag ifrågasatte mig och alla jag känner i relation till mig så pass mycket som jag gör nu. jag förstår om de inte orkar med mig. jag förstår om de känner sig hjälplösa. och jag förstår om de drar sig undan. precis som jag vill dra mig undan. lära mig att sluta söka efter kontakt. sluta oroa mig för alla jag älskar.

jag förstår om detta inte är begripligt för någon, som kanske läser och vill förstå. men detta är det enda sätt som fungerar för mig att få ut det. utan att behöva täcka mitt ansikte med papper och sluddra obegripliga gråtande ord till någon stackars människa som ska sitta och lyssna och förstå.

jag kan inte förklara, men jag tittar utan att se. jag ler nästan men inuti är det tomt och kallt och sorgligt. och jag är så trött på det. så trött på allt trasigt som jag gör. jag trasar sönder mig själv och vet inte hur man gör för att sluta.

och vi pratar. och vi vet att vi alla gör fel och att vi alla gör rätt. och vi vet att vi alla älskar. och vi ler i samförstånd i en röd sammetssoffa. och vi kramas och lutar oss mot varandra. och vi går vidare. och vi kämpar för någonting större. och vi ser framåt. och vi går och lägger oss i tid. och det är bra.

flickan med det fina håret och det alldeles för stora hjärtat.

små och salta rullar de. en efter en hittar de dit de vill. det är bara jag som står still.

tror det är en förbannelse att vara som jag. en del av mig önskar jag kunde vara självisk, egoistisk, sätta mig själv i första hand. inte bry mig om mina vänner om det inte gynnar mig själv. det måste bli så mycket lättare då. så mycket mindre smärta att hantera när de man älskar och bryr sig om inte verkar älska eller bry sig tillbaka, i alla fall inte då det inte passar dem.

jag är så trött på att vara den som är underst, den som man kan trampa på. den som säger "förlåt för att jag är i vägen" när sulorna smutsar ner kläderna och trycker på hjärtat. den som hela tiden går runt och hoppas hoppas hoppas med hela sitt hjärta att världen är vacker, att människor är goda, att det finns hopp. och ständigt, om och om igen, bli besviken och krossad till marken. jag vet inte hur mycket mer jag kan orka med.

jag är medveten om att jag gör det lätt för dem. jag är medveten att om jag vill få någon ändring får jag säga stopp. men när jag säger stopp, när jag försöker få dem att se, att höra, är det som om ingenting går fram, det når inte in och jag bankar huvudet blodigt mot väggar av plexiglas.
det är inte förrän man ger upp och börjar med sina charader som man får kontakt. någonting som är mer verkligt än charader skrämmer livet ur dem och de stoppar sina fingrar i öronen och tittar på molnen. är inte det feghet? eller är det jag som är för känslig? begär jag för mycket? borde jag rulla ihop mig och sluta hoppas?

jag förstår inte varför jag ska vara den som måste rättas till. varför kan inte bara alla bry sig om varandra, lyssna, hjälpa, stödja och krama? varför ska det vara så svårt och så ensligt att vara snäll? hur svårt är det egentligen på en skala, att vara lite lagom genuint snäll? vad är det man är rädd för? livet knullar ju oss alla, vi kan lika väl vara snälla mot varandra under tiden.

jag vet inte hur jag ska lära mig att skilja på rätt och fel. hur jag ska nå fram. och jag förstår inte hur man gör när man är så självupptagen och kall. jag vägrar att tro att det är så man måste vara för att kunna överleva.
jag har min person på utsidan. personen som ser det jag inte kan eller vill förstå och se. min person som berättar för mig när folk är fittor. min person på utsidan är min hjälte.

varit på öland. mycket som hände. i huvudet. just nu hinner jag inte skriva det här. men tänkte göra det sen... hej.

jag är en vemodig jänta, säger min vän.
vemod är något fint säger han också. det är längtan, en glöd i blicken. längtan är livets livskraft serru, säger han. jag frågar honom om jag har längtan och glöd i blicken. han svarar

ja!

promenerar i svarta tighta jeans hemåt. ser till att jag håller mig inom gatustenarnas rutor och balanserar vårdslöst på trottoarkanten. det är farligt att trampa fel och jag försöker vara på rätt sida mestadels, hålla mig upprätt. jag gör faktiskt så gott jag kan. fokuserar på att samla tankar fast lyckas inte direkt att få något grep, de är lika lena och mjuka som vissa personers hud och precis lika viktiga.

vill inte tänka på att någonting strax nedanför bröstkorgen ständigt viskar och med allt större intensitet. vill inte tänka på att någonting i min strupe sticker och kliar. vill inte tänka på att det är någonting, något under mina lager av hud och fett och vävnad och ben som har något så viktigt att tala om för mig om jag bara fick för mig att lyssna lite bättre. vara lite mer förstående. hitta svaret. höra det jag behöver att höra.

storleken som spelar roll.

mööök. jag vet inte vad jag vill skriva. egentligen ingenting. egentligen allting. om hur jävla tjock jag är. det suger ju...

promenad under djupblå himmel. jocke berg i mina öron. en vibrerande trötthet i hela min kropp. och en avlägsen och ologisk önskan om att se solen gå upp. att inte somna. att sitta och stirra ut i natten tills den blivit dag igen. det är någonting med sommaren. det är något med alla årstider. det är någonting med insomnia. funderar över denna nära på ständiga strävan efter att utmana kroppen. undersöka när den säger stopp, lägger sig ner och slutar att vara med och leka... intressant. men alldeles för destruktivt.

natt

te och nattliga samtal medan solen går upp utanför köksfönstret.
jag blir rörd över att människor som betyder saker för mig väljer mig när de känner sig lessna och vill ha en stödjande hand. det känns som magi.

en vecka av fred och kärlek

vältajmad pearl jam-låt. pepp. hemlagad utskällning. praktikantfitta och lärlingskuk. brämhultsjuice/silvertejp-vattenpipa. full adhd-femårings-johan. pussar under hakan. håkan och dan berglungs-allsång. dumma sverigedemokrater. kiltar. vingar. mian lodalen. coop. aukustisk gitarr sång i camp. internationalen. söndriga tält. öron-fetischer. fördomslekar. bröllopsdag. kaffe. save kane. grimasch mot jas. rootvälta-dans. muggvikning. springa i regn. bob hansson. mikael wiehe och röda fanor. linsgryta. hippiebyxor. johan på helium. stock med öron på. pussar på kort panna. festlig dans till hoffmaestro. jonas hassen khemiri. gräs och banhart&the grogs. ryggmålningar. ravedans! knet. solnedgång och soluppgång. trängsel. svett. hesa röster. kent-fåglar. öl-affärer. bad i älven. stenhalsband. massage och ryggknäck. kultiration och dreads. falafel. världsrekordsförsök i yoga. antinazistisk promenad. lykstolpsklättring. brännässlor. fin tant. johan och johan 2. kampsånger. hundar och katter. socialister och individualister. flodhästfilt. familjen risberg. miike snow! norrmansrumpning. euforiskt dansande i gräs. dissning av dvärg. petter-puss. morgonsvett. solhälsning. islatte. hästpojken. fågelbajs. cirkelmassage. little dragon. turban. ssus parasoll. dan berglund. röda fanor. överröstande sång. mjuk lekplats. solbrännor. rog. öronbedövande tystnad. dödssömn i säng. rogsjön. hackig bilresa. humla. knäkörning. 20frågor. högläsning ur doktor glas.

allt och allt och allt igen.

haha, hjärnan är en konstig sak och jag har så mycket att göra med den att jag inte vet var jag ska börja. den lyckas sortera ut saker, den skapar kriser men den löser dem också. och jag är glad. och lessen. och allt man kan känna på samma gång. men jag är stark. och jag har världens bästa vänner i min omgivning, gamla och nya. och jag litar på dem till hundra procent. och jag vet att de älskar mig. alla på sitt sätt. och jag vet att jag älskar mig. på mitt eget lilla sätt. och det känns så bra. och så svårt. och så kämpigt. men så värt att kämpa för. jag vet att jag kommer vinna livet. jag vet att jag kommer att bli pigg och glad och orka ta tag i allt någon gång. fast jag vet att det kommer ta tid. och det får väl göra det. och just nu så får det väl vara okej att jag har cepemongopanik över att försöka ha jobbrutiner och att jag helst vill sova hela tiden. det kommer att gå över. till slut. jag älskar att skriva precis vad som faller mig in och inte bry mig om vad som är grammatiskt korrekt och använda hur många punkter och konjunktioner som jag känner för. och jag älskar er alla. ingen nämn, ingen glömd. ni är mina hjältar. varenda en av er!

kraschlandar. söker sömnen som kan hålla mig borta från verkligheten. illamående och tårar och jag förstår inte varför jag förtjänar att må såhär. och varför jag aldrig lär mig.

kuk kuk kuk kuk kuk.

06.18

godmorgon. klockan är 06.18 och jag är vaken. vaknar av smärta i tandköttet, jag vill verkligen bli frisk. för att det är värdelöst att sova ensam. för att det är värdelöst att ha ont. för att det är värdelöst att inte kunna pussas.

igår tog vi en roadtrip ut på landet, danne, cia, johan och jag. vi drack kaffe och åt småkakor med min familj och hämtade tält inför peace&love. det var fint. jag gillar att jag har vänner som gör att jag skrattar tills jag får ont.

nu ska jag försöka få i mig en banan och titta på ett avsnitt vänner eller två.

jag + immunförsvar = falskt

mitt immunförsvar måste vara bland det sämsta som finns. och imorgon är det tänkt att jag ska jobba min första posten-natt. 10 timmar. då är det inte en höjdare att vara förkyld. det är till och med motsatsen till en höjdare.

och nu får jag smäs där vänner vill umgås med mig och jag hade velat umgås med dem, känns som det var länge sen jag gjorde det. fast det kanske det inte är... hur som helst spelar det ingen större roll då jag sitter och samlar energi för att orka ta en dusch. men jag har sytt världens gulligaste tygpåse och är stolt över mina sömnadskunskaper. så det gör vi tummen upp för!

kukigt

ibland så önskar jag att..... jag kan inte formulera det för jag vet inte riktigt vad jag menar. kanske att jag bara skulle kunna skita i omgivningen och leva utan att behöva bry mig om vilka konsekvenser som följer. att jag skulle kunna formulera saker så jag inte blir missförstådd och inte sätta upp väggar mellan mig och folk jag älskar för att jag är livrädd att jag inte räcker till.

jag önskar också att jag skulle kunna titta på mig själv i spegeln utan att känna ett sting utav äckelkänslor.

jag önskar jag var lite piggare, lite bättre, lite smartare och lite längre fram. fast jag vet att jag är där jag är nu och det är helt okej. stora delar av tiden är det till och med mer än okej. det är faktiskt jävligt bra. fast nu är jag ensam och då blir saker så snabbt mycket sämre. mycket svårare och jag äter fel sorts mat och somnar på fel tid på dygnet.

jag kanske lär mig det också. någon gång i framtiden. fast just nu vill jag helst sitta ihopkrupen i en stol i ett sjukhusrum och prata om ingenting med johan.

det där suget igen.

jag måste sluta köpa böcker. trots att de är så jävla fina så man vill krama dem och klappa på dem tills man dör. och på pocketshoppåsen står det självsäkert "jag är obegripligt intellektuell." jag måste säga att jag inte känner mig obegripligt intellektuell faktiskt... men böcker är bättre än mat. och det är faktiskt helt sant.

en gång till

trött. igen. jag har varit trött hela helgen. sovit. vaknat. gäspat. somnat om. mitt huvud är inte riktigt med på vad som sker. och jag känner mig tjock. heja.

stirrar utan att se. mycket intressant.

igår och idag och igår

igår gick jag i botaniska trädgården och i änggården. jag gick där, ensam på morgonkvisten och lyssnade på fåglarna och träden och mina egna steg. kände mig ett med naturen och det var välbehövt, som om jag behövde rota mig, kopplas till naturen, växa och omvandla klorofyll. andas. jag vet inte hur jag ska förklara det men det kändes som om allt var som det skulle vara. och det var fint.

idag har jag besökt en dietist. och pajat mitt trådlösa nätverk. och snart ska jag på studentmottagning.

igår målade jag kurbits på ett trolldegsdjur. och var med mina fina flickor. och var trött i johan, cia och dannes sällskap.

sommaren har kommit till stan. igår var det tvåårsdag för mig och min lägenhet, mig och göteborg. människor omkring mig gör mig både besviken och hoppfull. men jag plockar upp dem och de plockar upp mig och jag har inte känt mig så stabil som jag gör just nu på väldigt länge. inte ens saker med grädde och fett i ger mig panik. bara ett litet fladder av olust men det går över och jag riktar ansiktet mot solen och ler istället.

önskar jag hade tid till att redigera alla bilder som bara blir fler och fler och fler men all tid går till att fotografera det fina jag upplever och skratta åt johan när han citerar katla. och det är helt klart värt att lägga tid på.

hejhejhej. bra just nu: kaffe med milla. kvällspromenader med maja. johan. häng i slottskogen. mammas nya kille på masthuggsberget. sol i ansiktet. rökringar. varm vetekudde. tolvtimmars sömn om nätterna. fotografin. de första sommardagarna.

det mesta känns helt magiskt fint just nu. jag mår bra. jag har faktiskt ingenting jag vill klaga på. inte ens nackspärr känns speciellt jobbigt, för allt annat är så fint.

we don't panic. we dance.

dansa är bäst. röka rökringar är bäst. människor är bäst. maja är bäst. peace and love kommer bli helt galet bäst. jag är peppad på livet. det är också bäst.

: )

saker är fina. mat är lättare och finare och roligare att göra och att äta när man är två och när saker är fina. jag är en rätt nöjd katt och jag har haft en ytterst fin vecka hittills. livet kan vara så bra ibland. och det kan man väl vara värd tycker jag.

får mongot

ahhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhh
hhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhh
hhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhh
hhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhh
hhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhh

jag är helt klart världens största tönt <3

tackar och bockar.

fina dagar. gladare i mig. tackar världen för att fina dagar finns, fint folk finns och sommaren är på väg. tack tack tack.

king of the world.

vi hade en risk-kväll hos min nya vän dalmasen johan och jag rookie som jag var kom in och chockade alla genom att vinna. kände mig som kungen över världen och fick spela känn ingen sorg för mig göteborg som vinnarlåt. att pipan dessutom var med och var på finfint humör gjorde bara allt ännu bättre. fin kväll. det har varit en bra helg. och det känns så himla skönt. tack!

solen säger till mig att tända en pipa, röka rökringar, läsa böcker och bo på min balkong. så det tänker jag göra nu.

välborg.

och så var valborg över detta år med och första maj är här. det har varit en överraskande god valborg speciellt med tanke på att jag idag har fått i mig denna mängd föda:

en påse naturdiet
en grape
fyra skivor lantbröd morot varav två hade en avokado på sig
en nutrilettbar
och lite naturgodis.

imorgon ska jag försöka vara bättre. jag är hungrig. och hjärnan är ett cepemongo. men ändå.
nåväl, hungrig eller ej så var kvällens aktiviteter så där fina som bara vissa aktiviteter med visst folk kan vara. efter en som vanligt finfin spelning av susanna & the grinders och lite häng på andra lång och masthuggstorget så hamnade vi hemma i mitt underbara hem, jag och ett gäng goda individer och det var alldeles jättebra. nu ska jag ta mig en kort mitt-i-natten-dusch och sedan ska jag krypa ner under mitt täcke och bara sova tills jag vaknar. och sen ska jag gå i demonstrationståg. men jag SKA äta en bra frukost innan jag ger mig ut i världen. mjau.

en låt då...

Slow Club – Christmas TV astöntig låt som jag lyssnat på idag. den är fin.

i övrigt har jag blivit glad av umgänge och växtlighet.

mind the gap. don't panic.

vi pratade om mat, jag och min underbara fina rara terapeut. jag kommer på mig själv att sätta upp en slags vägg, en fasad om att jag är präktigare och klokare än jag är. vi pratar om hur det är och vad som är jobbigt och jag ljuger inte, men jag tror jag vinklar saker och ting för att skydda något. mig, eller andra. eller kanske allt på en gång. vi pratade om matdagboken jag skrev för mer än ett år sedan, matboken som jag får panik av att bara bläddra igenom (fast det säger jag inte) och min terapeut föreslår att jag kanske ska börja med en igen för att se hur det ser ut och jag säger "jo, det vore väl kanske smart" medan hela mitt inre skriker av panik. jag berättar inte att jag är rädd, att jag är livrädd för att se allt jag äter på papper. konkret. det får mig att aldrig vilja äta igen. och så vänder det på allting (som jag visste att det skulle göra) och idag äter jag popcorn till lunch. som en dålig människa.

egentligen vill jag bara vackert lesbiskt panikhångla med maja, röka vattenpipa och dansa i trygghet. och bli frisk. det vore också rätt bra.

efter fem öl.

haha. allt är ett stort jävla fjanteri och jag skrattar folk rakt i ansiktet. bästa leo räddade mig från att behöva utstå krångel och jag gav petter tre pussar på munnen för att han var fin och jag älskar öl men avskyr könsroller och att sättas i ett visst fack. kukar är överskattade och jag vill inte dela mig med någon, i alla fall inte någon som inte förstår mig. tacka vet jag mitt crew och våra vänner. resten kan ta sig någonstans och jag borde inte dricka alkohol. heja mig.

(det mest pinsamma inlägget hittills! yes!!!1 lol)

jag vill bara skrika. skrika sönder mig tills jag inte kan skrika mer. slå sönder något. banka och sparka och slita och dra tills allting och jag är förstört. söndertrassat. men istället är jag stilla. ligger lugnt och tyst som en stor lat katt och blinkar långsamt med trötta ögon. fan jävla (det fulaste äckligaste vidrigaste ord man kan men som jag inte kan komma på.)! varför finns jag och varför varför varför gör folk det så svårt att hata dem? det hade varit lättare om man inte brydde sig. om man inte hade några band till någon. men de människor jag har omkring mig är underbara, förstående, stöttande och de älskar mig och jag älskar älskar älskar dem men jag önskar att jag kunde klättra upp i det största grönaste trädet som finns och bo där för alltid. leva på luft och solljus, låta min kropp utveckla fotosyntes och inte behöva ta ställning eller känna något någonsin, förutom varma mjuka vindar som får mitt träd att fladdra lugnt och solljuset på min hud.

KUKFITTAHELVETE.

ni vet allt det där.

trassel. rassel. dimmiga ögon. beslut. styrka. sömn. hunger. strider. tomhet. glädje. ambivalens. kyla. oro. trötthet. drömmar. svett. smärta. avdomnad. ryck. sockersug. distans. ångest. ångest. ångest. ingenting. ilska. sorg. vänskap. energi. kärlek. avsmak. rastlöshet. apati. fantasi. ord. tankar. önskningar. ilningar. osäkerhet. kunskap. motivation. motion. magi. smuts. kolhydrater. monster. könsord. fylla. ensamhet. kaffe. närhet. rökringar. flykt. verklighet.

drömmar om simmande vita tigrar och min räddare. det känns säkert. tryggt.

skrynkliga vita lakan, snoriga vita papperstussar.

ensamhet, fast bra sådan. jag är min egen person och jag är livrädd att det kommer förändras, att någon kommer förändra mig. så jag låser in mig och struntar i att duscha.

utvecklas och går vidare.

fick lite massage och det öppnade upp så mycket flöde i min kropp att jag för första gången på hemskt länge såg klarheter. bra klarheter, utvecklande och stödjande klarheter och det känns bra. det känns starkt. det känns som mig. som att jag hittar viktiga delar av min individ. och det är coolt. konstigt och coolt. hoppfullt. och samtidigt lite jobbigt och skrämmande. beslut och ansvar. livet och allt det där.

tre önskningar.

eh. jag vill verkligen verkligen spy så att jag slutar vara illamående. jag vill verkligen verkligen sova så jag slutar vara trött och skabbig och jag vill verkligen verkligen verkligen inte fortsätta att skriva högskoleprovet till klockan 16.20...

om igen

jag gör mitt bästa för att somna om. timmar av drömsömn är det viktigaste jag har. men varje gång jag sluter ögonen svider de som om jag skulle vilja gråta. jag vill inte gråta, jag vill sova och helst inget annat än att sova. jag känner mig nästan varm, men räcker inte riktigt hela vägen. jag känner mig nästan ledsen, men räcker inte riktigt hela vägen. jag känner mig nästan glad, nästan nöjd, ja nästan nästan lycklig men jag räcker inte hela vägen. inte alls hela vägen. något som skulle kunna vara så nära, något som borde kunna vara så nära är ändå så fruktansvärt magiskt och helt ologiskt långt långt borta.

istället för att somna kurar jag ihop mig till en boll under mitt täcke, sätter på en film jag inte sett och funderar på om jag någonsin kommer att... fungera. och jag vet inte. jag vet inte alls.

nu

soffhörnet. soffhörnet är min vän. jag kurar ihop mig till en boll och läser, i tystnad. mina knän värker efter en stund. de vill ha större yta. men det vill inte jag. timmarna flyter förbi, utan att jag riktigt reflekterar över dem. ögonen svider och kroppen är trött och soffhörnet är min vän.

dig tror jag fan inte på.

argh! blev arg när jag gick upp. jag hade fått amos, "mina lokala sidor - svenska kyrkan göteborg" som jag bläddrade igenom och fastnade på Syndigast just nu, en uppdatering av de sju dödssynderna.
Blodet pumpade i mina ådror då jag läser fraser som: "en dålig människa har oklippt gräsmatta och ogenomtänkt planlösning.", "en dålig människa lever i en bubbla för sig.", "det är varje människas plikt att hålla kroppen i trim och göra det bästa av sitt utseende. en dålig människa äter chips till lunch." osv osv. jag hoppas så innerligt att det hela är ett dåligt jävla skämt. religion är fan något av det läskigaste som finns.

...

nej, nu går jag och lägger mig. det enda som känns bra är att svettas och läsa wodehouse. och titta på grey's anatomy. och nu går jag och lägger mig.

hål i hud. invanda rörelsemönster. kalla fötter. seniga händer. blek hud och små blå ådror. ryggradskurvatur.

drömmar drömmar drömmar. och ingenting alls.

vet inte vet inte vet inte

jag vet inte. idag känner jag mig kluven. mer än vanligt. delad.
varför kan man inte bara bestämma sig för en sak? ett syfte? ett mål? en kärlek? en åsikt? en insikt? istället kan jag inte bestämma mig för något. ingenting. jag kan inte bestämma mig för att gå och lägga mig, jag kan inte bestämma mig för att laga mat, jag kan inte bestämma mig för att känna hopp men jag kan inte heller bestämma mig för att hålla mig vaken, jag kan inte bestämma mig för att inte äta och jag kan inte bestämma mig för att ge upp.

kukens jävla fitta och helvete.
nu ska jag borsta tänderna.

jag står maktlös inför kärleken igen

vackert, vackert oh så vackert. magiskt och det känns som att komma hem. kent, dans, sång och maja. fantastiskt otroligt underbar kombination! tack tack tack

nätter

dessa nätter är så konstiga. jag ligger och sparkar i mina lakan, fötterna kan inte vara stilla. vrider mig. fram och tillbaka. om och om igen. jag drömmer korta obehagliga drömmar innan jag vaknar, våt av svett och så börjar det om igen. sparka, vrida, drömma, vakna. jag önskar nätterna kunde vara lika stilla som mitt huvud är om dagarna...

springande felsteg

idag. idag har jag sovit. jag har svettats och varit uppfylld av gymmet och velat springa för alltid. springa tills det inte går att springa mer. men det gjorde jag inte. för jag vet hur det går då. jag vet att det går illa. jag vet att jag går sönder och att springandet inte direkt hjälper.
istället cyklade jag hem och gjorde en god linssoppa. är fascinerad av mitt tomma tillstånd. tankarna är så tysta. ångesten finns där men är så tyst att den nästan inte märks. allt är så jävla konstigt.
men imorgon ska jag få återse älskade kent tillsammans med käraste maja och sus. nu ska jag sova i massa timmar igen. så många som möjligt.

idag är det måndag.

haha, jag är en äcklig människa. det är ett faktum. eller. människor är äckliga. inte bara jag, utan alla. kroppsfunktioner och sånt. men jag är extra äcklig tror jag. jag borde ta en dusch, igen. men jag känner ingenting för tillfället, ingen sorg, ingen glädje, ingen motivation. bara kvarliggande rester av veckans illamående och mitt stickningsberoende som sliter i mina händer för att hålla dem sysselsatta. hur kan man inte ens känna motivation till att ta en dusch?! idag har jag tagit ett sömnpiller, för jag måste sova så att jag inte ligger och oroar mig inför mitt möte med min socialsekreterare imorgon istället för att sova och på så sätt försover mig och missar mötet jag oroat mig inför. det vore... dumt. jag känner mig inte speciellt orolig inför mötet i och för sig, då jag inte känner så mycket alls, men det kanske är dumt att riskera. jag kan ju låtsas att saker spelar någon roll i alla fall. nicka och le. göra något vettigt med mitt liv. ja, det är nästan så att man skrattar. men bara nästan.

fint att jag har min lilla hund hemma dock, den mest avslappnade hunden i stan. när han trodde att jag inte såg smög han sig in i mitt sovrum och sov några timmar på min säng. som en liten boll låg han där.

vomit

dag 4 on the pillz och jag har varit konstant illamående sedan i måndags samt endast sovit 1-2 timmar per natt. det känns... tomt. men jag stickar med mjukt och fint garn och lyssnar på regina spektor och ignorerar att min mage kurrar och att mitt svalj vill vändas ut och in. nu ska jag ta en dusch. hei då.

det bästa för en lessen katt

igår var internationella kvinnodagen. den hundrade. och den behövs fortfarande. det är sorgligt. men det är vackert att det var så många som gick med i demonstrationståget och vi lyssnade sedan på kvinnokampskören och de var fina.
att jag sedan drack mig alldeles för full för vad som egentligen är bra för mig och grät ut all min sorg och min skit på kellys och på kim hela vägen hem var sådär. det var inte sådär att kim stöttade mig, det var fint. fint som snus. men att vara personen som gråter, personen som är fylld av smärta, det är sådär. tur att jag har alla, kim som jag får gråta på, leo som provocerar mig, maja som älskar mig, anja som bakar tusentals kakor till mig och lisa som kommer hit för att ge mig mat och te. det betyder så oändligt mycket att ni finns här för mig. de bästa vänner en lessen katt kan ha.

idag har jag tagit mitt första lyckopiller, så nu ska saker tydligen bli åt helvete mycket värre innan det blir bättre. ser fram emot det...

trött

sjukskriven. sjuk och skriven. receptbelagd och trött. jag sov ca 23 av 48 timmar i helgen och jag vill bara sova mer. trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött osv i en evighet.

drömsömn

inatt drömde jag att jag var gravid. jag kunde känna ett hårt litet huvud trycka mot min mage, spänna mot min hud. jag hade panik, visste inte vad jag skulle ta mig till. jag vaknade och var helt övertygad om att jag faktiskt var gravid, att jag fortfarande hade någon inuti mig som skulle förstöra mitt liv. jag var tvungen att ligga i min säng och klappa och trycka och känna på min mage i flera minuter innan jag kunde inse att allt var som vanligt. andas ut och somna om.

gör om, gör rätt

obetänksamhet på löpband straffar sig, tydligen. det visste jag egentligen, men det hjälper mig inte så mycket nu i efterhand. allting gör ont. fysiskt och psykiskt. trasig.

den senaste veckan har varit utmattande. utpumpande.
ständiga små pauser för att orka vidare, ständigt små uppehåll då jag måste koncentrera mig på hur man faktiskt gör när man andas. känna efter om man kan hålla alla sina små tårar inne eller om man bara ska skita i det, gråta och låta det vara så.
jag önskar jag visste hur man gör. jag önskar jag visste hur man ens skrev ett jävla blogginlägg om hur fan det känns. kuken.

förresten så gör alla bilder i mitt huvud mig helt galen. stäng av mig. reboot.

darr

darrig och illamående. en oändlig jävla tomhet som lägger sig som ett mörkt och tungt täcke över hela min existens. jag vill befinna mig i en vattenfylld bubbla. som en livmoder fast utan det äckliga faktum att jag då är inuti någon annan. allt är darr och ovisshet om vad jag ska göra nu. om någon minut. om tio år.

alkohol är ett kapitel för sig.

men utöver det så finns det känsliga människor, som utvecklas och känner och lever och ser det sämsta delarna av existensen men även de vackraste. de människorna är de starkaste och häftigaste och finaste människorna som finns och jag, jag är fanimej en av dem. <3

seriously?

jag har sovit för få timmar igen. jag går runt i en ständig och överhängande känsla av olust. jag har ingen mat hemma. varför jag sitter här och endast fokuserar på att min dator inte fungerar och tittar på så många avsnitt av grey's anatomy som är möjligt är för mig ett mysterium. jävla fanskap. när ska jag lära mig att leva? på riktigt. detta är ju fan löjligt.

(detta är världshistoriens gnälligaste jävla blogg. tur att ingen läser! :) )

obegränsat?

det känns lite som om gravitationen är frånvarande. det är intressant. är lite asocial men nöjd med att anja och teo fyller min soffa med sin närvaro.

kaffesvett

jag dricker kaffe och svettas. mina fingrar är lite hala. som de var i natt. i natt var så vackert, jag grät. jag grät i mina vänners famnar medan jag krampaktigt höll i händer så att mina fingrar blev lika hala av svett som de är nu. jag är uppfylld av känslan att jag får känna sorg, att jag kan gråta och skratta och jag är så fruktansvärt älskad varje liten sekund medan jag gör det. det är okej, till och med fördelaktigt, att jag känner känslorna och att jag öppnar mig för att ventileras. det är ett litet mirakel att jag får lov att gråta bort mascaran från mina ögonfransar och mötas av snälla ögon som säger att jag ser näpen ut utan den. att jag får lov att ligga i en mjuk säng som inte ens är min egen, att jag får lov att berätta hur mycket jag älskar dem. att jag får överväldigas, om och om igen. ångesten spelar ingen roll, den finns där, jag lever med den, jag hanterar den och jag andas.

hur är det möjligt att vara så sorgsen och så ledsen och ändå känna sånna ofantliga mängder kärlek? fucking jävla magiskt är det.

jag vet inte. snart ska jag skriva ett långt inlägg om viktiga saker som huserar i mitt huvud. men nu ska jag ut i snökaos istället.

men man vågar hoppas på nåt fint, om och om igen

ibland finns det saker som gör livet så lätt. en helt fantastisk fest för att fira kära majas tjugoandra födelsedag. en fest där alla var trevliga, alla verkade glada, ingen var jobbig och feel-good-känslan höll i sig ända in på de minsta timmarna av natten. pop-allsång i säng kan nog vara något av det bästa som finns. jag är så glad att människor finns, människor som gör allt annat värt och som gör det värt att fortsätta vara den man är. för det är jag tacksam. och jag är glad. glad i hela mig. och det, det känns fantastiskt bra.

<3

död

fan jävla helvetes skit skäggbiff!!!1

sen natt / tidig morgon

det finns många fördelar med att vara inne i en kreativ period. det är givande, inspirerande och skönt att ha något att underhålla sig med. en negativ sida av det hela är dock att när man försöker sova så är huvudet kvar i skapandet och nya idéer och bilder poppar upp som popcorn, om och om igen. så nu struntar jag i att sova och tittar på
Le Fabuleux destin d'Amelie Poulain
för att den är så vacker att det gör ont i mig.

litteratur

har man inga pengar så kan man inte låta bli att gå och sukta efter vissa ting. ting som sneakers med körsbär på, färgglada converse, marimekko-koppar, kroppsmodifieringar och gamla slitna böcker, eller nya glänsande fotoböcker. alla små fina butiker i haga hånar mig och min plånbok och jag håller mig från att gå in, utan står istället utanför i snön med håkan i öronen och tänker att "ja. det är fint väder i alla fall." sedan går jag vidare och sjunger, antagligen för högt för vad som är socialt acceptabelt, men det skiter jag i.

jag undrar om det finns någon diagnos för att man maniskt vill införskaffa sig böcker? i så fall tror jag att jag har den.

att våga hoppas på nåt fint är att skjuta sig i huvudet

hästpojken får säga det.

det känns som jag fastnat i någon form av apati när jag befinner mig i mitt hem. jobbsökande, ekonomisk stabilitet och framtidsvisioner faller ner i skuggan utav enkelheten i att ligga på soffan under lager av filtar och läsa böcker, titta på film eller bara stirra ut igenom fönstret. hälften av mig vill fly landet och medverka i diverse storslagna ting medan den andra hälften bara vill glömma att livet är så enormt och så krångligt och så underbart. mina tankar kretsar kring rökringar, våld, hopplöshet och navelskådning för att det är det min energi verkar räcka till. att jag faktiskt mer eller mindre lyckas ta mig ur det för att träffa de som betyder något för mig finner jag nästan fascinerande. eller. jag hade funnit det fascinerande om jag hade haft orken. istället ritar jag krumelurer på min kropp och väntar på att någon eller något ska orka åt mig. orka dra upp min tunga kropp och ta med mig ut på äventyr. men ibland, idag, är det svårt att tro på äventyr. för att våga hoppas på nåt fint är att skjuta sig i huvudet.

på fel sida av dygnet

jag har fått några timmars sömn, dessa sällsynta timmar som så sällan är ostörda men som nästan alltid infinner sig vid fel tidpunkt på dygnet. sitter i tystnad i min soffa, jag har inte flyttat mig ifrån den på nästan fem timmar, annat än för att då och då hämta en blodapelsin och sätta på mer tevatten. jag läser om alice och känner kärlek till mr carroll och allt som eskapism innebär medan jag ibland slänger en blick ut igenom fönstret för att se om det har blivit mörkt igen. det har det.

allt inom mig går på högvarv, på en sån hög frekvens att jag inte kan samla upp mer än små korn. allt man vill vara, allt jag vill vara. allt jag vill ändra på. allt världen är som den inte borde vara. allt världen är som den verkligen borde vara. kärlek och hat. hat? ja kanske hat. kärlek - utan tvekan.
det känns pretto, men det finns inget annat sätt att förklara det på. kärlek är det jag känner. kärlek till dem som håller om min rygg när jag behöver gråta. kärlek till dem som luktar på mitt hår utan någon anledning. kärlek till dem som säger att de vet att de kan lita på mig. kärlek till dem som faktiskt älskar mig. trots allt. trots att jag inte klarar av allt. trots att jag inte är en superhjälte. trots att jag inte är bäst i världen.

andning

vem behöver sömn när man kan djupandas på yoga? in och ut, in och ut. att det ska vara så svårt att följa efter något så enkelt. att det ska vara så svårt att hålla tankarna på en plats. det är ett mysterium om något.