ja, ska man skratta eller gråta? söndagar, ack vad jag avskyr dem. jag sover bort halva dagen, för att min kropp aldrig verkar få nog med sömn. hade tänkt skriva tenta idag, men eftersom jag vet att jag har hela veckan på mig (som jag iofs vet kommer gå fort som fan) så skjuter jag upp det, tittar på tomma worddokument och försöker verkligen börja, men icke. och så blir jag arg, arg på mig själv och mina jävla halvmesyrer och fjanterier. och så kommer ensamheten och rastlösheten och alla de dåliga tankarna och alla de dåliga känslorna och jag vill bara gräva ner mig och aldrig titta ut igen. så jag ringer mamma. för tydligen är min mamma den enda personen jag kan ringa. så skrattretande, en telefon med 132 olika nr och den enda jag kan ringa är min mamma. inte för att det är något fel på min mamma, hon är fantastisk. men borde jag verkligen inte ha någon annan, som jag känner finns där för mig när jag ännu en gång är ledsen och arg? det känns som om ledsen och arg är det enda jag är nu för tiden. jag orkar inte. jag vill sluta gråta. jag vill sluta. 

 få det att sluta.