och några gånger på gymmet och några dagar utan öl och saker känns liiite lite bättre. roligt att jag tror att jag kan kontrollera hur jag ser på mig själv genom att kontrollera hur jag rör mig och hur jag äter. dum dum dum flicka är jag.

jag vaknar varje morgon badandes i mitt eget svett. jag försöker att undvika att se mig själv i spegeln och om jag misslyckas så försöker jag att undvika känslan av att jag är det äckligaste som finns. det går sådär. sitter fast, kommer inte undan. känner mig så fruktansvärt ensam fruktansvärt ensam, trots att jag inte är det. 

och så hamnar man där, på en av vasastadens alla gator, gråtandes medan ens vänner står hjälplöst brevid och jag vill bara upphöra. 

hej stolpskott

skäggiga långa gängliga män gör mig uppenbarligen ganska dum i huvudet. haha. förutsägbart minst sagt!

gamla mönster. gamla mönster som visar mig sömnlös i föräldrarnas bibliotek. gamla mönster som visar hunger i magen och ångest över allt jag äter. gamla mönster som visar att jag är en dålig människa som inte varit på gymmet. gamla mönster som visar att jag är så där på gränsen sjuk igen. gamla mönster som visar att jag inte gör alla de där sakerna som jag borde göra. gamla monster som kryper fram ur mörka vrår och sitter brevid mig och tittar på mig. väntar. väntar på att jag ska göra något dumt. 

jag har inte skrivit på ett tag. jag har velat, men kanske inte vågat. jag vet verkligen inte vad jag vill. det gör mig alldeles snurrig och lite illamående. så jag hanterar det som jag brukar. jag dricker för många öl, pratar sluddrigt med diverse skäggiga män. jag sover inte alla nätter. jag sover in på dagarna och drömmer helt osammanhängande och ofta frustrerande drömmar. jag äter saker jag inte vill äta och gömmer sedan de tomma förpackningarna långt ner i soptunnan. vädrar min lägenhet, för att ingen ska känna någonting på lukten, allra minst jag själv. jag går snabbt förbi mina speglar och lägger mig i badkaret för att värma upp min jävla kropp. 

det värsta är: att jag är tillbaka här, igen! efter alla tankar, efter alla tårar, efter alla kramar och efter allt arbete. så är jag ändå här. igen. och det finns ingenting jag känner för. förutom att fortsätta att avsky mig själv. vilket jag inte ens gör. jag ljuger för mig själv och jag älskar och hatar mig själv. det är helt ologiskt och frågan är varför jag fortsätter? jag kommer ju ingenstans. eller så kommer jag både framåt och bakåt på samma gång. finns det någon vits med det då? kan ingen svara på alla mina frågor så jag slipper att undra? det vore skönt. skönt att kunna släppa. skönt att inte behöva sitta här och tänka i min mammas kontor och den starkaste och största tanken som ekar i mitt huvud är hur fläskig och äcklig min mage är. hur kan jag ha blivit såhär jävla fucked up? och varför känner jag mig ensammast i sverige? att citera jocke berg gör inte saker bättre, men jag ler i min ensamhet ändå.

jag vet inte riktigt vad som hänt, eller... jag vet att mycket har hänt och händer. jag sover bara varannan natt igen. och jag är trött hela tiden. vill bara gråta och spy, om vart annat. och så känner jag mig som världens jobbigaste jävla brud. igen. tur att mina vänner är bäst i världen så de pussar och kramar på mig trots att jag gråter och snorar på ett fullsatt kings head. kuken.

nu har jag varit vaken i åtta timmar. så nu går jag och lägger mig igen. jag har hört att det är farligt att sova för många timmar. hjärnceller dör. jag tänker att det jämnar ut sig i längden...