jag vaknar varje morgon badandes i mitt eget svett. jag försöker att undvika att se mig själv i spegeln och om jag misslyckas så försöker jag att undvika känslan av att jag är det äckligaste som finns. det går sådär. sitter fast, kommer inte undan. känner mig så fruktansvärt ensam fruktansvärt ensam, trots att jag inte är det. 

och så hamnar man där, på en av vasastadens alla gator, gråtandes medan ens vänner står hjälplöst brevid och jag vill bara upphöra.