nu

soffhörnet. soffhörnet är min vän. jag kurar ihop mig till en boll och läser, i tystnad. mina knän värker efter en stund. de vill ha större yta. men det vill inte jag. timmarna flyter förbi, utan att jag riktigt reflekterar över dem. ögonen svider och kroppen är trött och soffhörnet är min vän.

dig tror jag fan inte på.

argh! blev arg när jag gick upp. jag hade fått amos, "mina lokala sidor - svenska kyrkan göteborg" som jag bläddrade igenom och fastnade på Syndigast just nu, en uppdatering av de sju dödssynderna.
Blodet pumpade i mina ådror då jag läser fraser som: "en dålig människa har oklippt gräsmatta och ogenomtänkt planlösning.", "en dålig människa lever i en bubbla för sig.", "det är varje människas plikt att hålla kroppen i trim och göra det bästa av sitt utseende. en dålig människa äter chips till lunch." osv osv. jag hoppas så innerligt att det hela är ett dåligt jävla skämt. religion är fan något av det läskigaste som finns.

...

nej, nu går jag och lägger mig. det enda som känns bra är att svettas och läsa wodehouse. och titta på grey's anatomy. och nu går jag och lägger mig.

hål i hud. invanda rörelsemönster. kalla fötter. seniga händer. blek hud och små blå ådror. ryggradskurvatur.

drömmar drömmar drömmar. och ingenting alls.

vet inte vet inte vet inte

jag vet inte. idag känner jag mig kluven. mer än vanligt. delad.
varför kan man inte bara bestämma sig för en sak? ett syfte? ett mål? en kärlek? en åsikt? en insikt? istället kan jag inte bestämma mig för något. ingenting. jag kan inte bestämma mig för att gå och lägga mig, jag kan inte bestämma mig för att laga mat, jag kan inte bestämma mig för att känna hopp men jag kan inte heller bestämma mig för att hålla mig vaken, jag kan inte bestämma mig för att inte äta och jag kan inte bestämma mig för att ge upp.

kukens jävla fitta och helvete.
nu ska jag borsta tänderna.

jag står maktlös inför kärleken igen

vackert, vackert oh så vackert. magiskt och det känns som att komma hem. kent, dans, sång och maja. fantastiskt otroligt underbar kombination! tack tack tack

nätter

dessa nätter är så konstiga. jag ligger och sparkar i mina lakan, fötterna kan inte vara stilla. vrider mig. fram och tillbaka. om och om igen. jag drömmer korta obehagliga drömmar innan jag vaknar, våt av svett och så börjar det om igen. sparka, vrida, drömma, vakna. jag önskar nätterna kunde vara lika stilla som mitt huvud är om dagarna...

springande felsteg

idag. idag har jag sovit. jag har svettats och varit uppfylld av gymmet och velat springa för alltid. springa tills det inte går att springa mer. men det gjorde jag inte. för jag vet hur det går då. jag vet att det går illa. jag vet att jag går sönder och att springandet inte direkt hjälper.
istället cyklade jag hem och gjorde en god linssoppa. är fascinerad av mitt tomma tillstånd. tankarna är så tysta. ångesten finns där men är så tyst att den nästan inte märks. allt är så jävla konstigt.
men imorgon ska jag få återse älskade kent tillsammans med käraste maja och sus. nu ska jag sova i massa timmar igen. så många som möjligt.

idag är det måndag.

haha, jag är en äcklig människa. det är ett faktum. eller. människor är äckliga. inte bara jag, utan alla. kroppsfunktioner och sånt. men jag är extra äcklig tror jag. jag borde ta en dusch, igen. men jag känner ingenting för tillfället, ingen sorg, ingen glädje, ingen motivation. bara kvarliggande rester av veckans illamående och mitt stickningsberoende som sliter i mina händer för att hålla dem sysselsatta. hur kan man inte ens känna motivation till att ta en dusch?! idag har jag tagit ett sömnpiller, för jag måste sova så att jag inte ligger och oroar mig inför mitt möte med min socialsekreterare imorgon istället för att sova och på så sätt försover mig och missar mötet jag oroat mig inför. det vore... dumt. jag känner mig inte speciellt orolig inför mötet i och för sig, då jag inte känner så mycket alls, men det kanske är dumt att riskera. jag kan ju låtsas att saker spelar någon roll i alla fall. nicka och le. göra något vettigt med mitt liv. ja, det är nästan så att man skrattar. men bara nästan.

fint att jag har min lilla hund hemma dock, den mest avslappnade hunden i stan. när han trodde att jag inte såg smög han sig in i mitt sovrum och sov några timmar på min säng. som en liten boll låg han där.

vomit

dag 4 on the pillz och jag har varit konstant illamående sedan i måndags samt endast sovit 1-2 timmar per natt. det känns... tomt. men jag stickar med mjukt och fint garn och lyssnar på regina spektor och ignorerar att min mage kurrar och att mitt svalj vill vändas ut och in. nu ska jag ta en dusch. hei då.

det bästa för en lessen katt

igår var internationella kvinnodagen. den hundrade. och den behövs fortfarande. det är sorgligt. men det är vackert att det var så många som gick med i demonstrationståget och vi lyssnade sedan på kvinnokampskören och de var fina.
att jag sedan drack mig alldeles för full för vad som egentligen är bra för mig och grät ut all min sorg och min skit på kellys och på kim hela vägen hem var sådär. det var inte sådär att kim stöttade mig, det var fint. fint som snus. men att vara personen som gråter, personen som är fylld av smärta, det är sådär. tur att jag har alla, kim som jag får gråta på, leo som provocerar mig, maja som älskar mig, anja som bakar tusentals kakor till mig och lisa som kommer hit för att ge mig mat och te. det betyder så oändligt mycket att ni finns här för mig. de bästa vänner en lessen katt kan ha.

idag har jag tagit mitt första lyckopiller, så nu ska saker tydligen bli åt helvete mycket värre innan det blir bättre. ser fram emot det...

trött

sjukskriven. sjuk och skriven. receptbelagd och trött. jag sov ca 23 av 48 timmar i helgen och jag vill bara sova mer. trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött osv i en evighet.

drömsömn

inatt drömde jag att jag var gravid. jag kunde känna ett hårt litet huvud trycka mot min mage, spänna mot min hud. jag hade panik, visste inte vad jag skulle ta mig till. jag vaknade och var helt övertygad om att jag faktiskt var gravid, att jag fortfarande hade någon inuti mig som skulle förstöra mitt liv. jag var tvungen att ligga i min säng och klappa och trycka och känna på min mage i flera minuter innan jag kunde inse att allt var som vanligt. andas ut och somna om.

gör om, gör rätt

obetänksamhet på löpband straffar sig, tydligen. det visste jag egentligen, men det hjälper mig inte så mycket nu i efterhand. allting gör ont. fysiskt och psykiskt. trasig.

den senaste veckan har varit utmattande. utpumpande.
ständiga små pauser för att orka vidare, ständigt små uppehåll då jag måste koncentrera mig på hur man faktiskt gör när man andas. känna efter om man kan hålla alla sina små tårar inne eller om man bara ska skita i det, gråta och låta det vara så.
jag önskar jag visste hur man gör. jag önskar jag visste hur man ens skrev ett jävla blogginlägg om hur fan det känns. kuken.

förresten så gör alla bilder i mitt huvud mig helt galen. stäng av mig. reboot.

darr

darrig och illamående. en oändlig jävla tomhet som lägger sig som ett mörkt och tungt täcke över hela min existens. jag vill befinna mig i en vattenfylld bubbla. som en livmoder fast utan det äckliga faktum att jag då är inuti någon annan. allt är darr och ovisshet om vad jag ska göra nu. om någon minut. om tio år.

alkohol är ett kapitel för sig.

men utöver det så finns det känsliga människor, som utvecklas och känner och lever och ser det sämsta delarna av existensen men även de vackraste. de människorna är de starkaste och häftigaste och finaste människorna som finns och jag, jag är fanimej en av dem. <3

seriously?

jag har sovit för få timmar igen. jag går runt i en ständig och överhängande känsla av olust. jag har ingen mat hemma. varför jag sitter här och endast fokuserar på att min dator inte fungerar och tittar på så många avsnitt av grey's anatomy som är möjligt är för mig ett mysterium. jävla fanskap. när ska jag lära mig att leva? på riktigt. detta är ju fan löjligt.

(detta är världshistoriens gnälligaste jävla blogg. tur att ingen läser! :) )