igår var internationella kvinnodagen. den hundrade. och den behövs fortfarande. det är sorgligt. men det är vackert att det var så många som gick med i demonstrationståget och vi lyssnade sedan på kvinnokampskören och de var fina.
att jag sedan drack mig alldeles för full för vad som egentligen är bra för mig och grät ut all min sorg och min skit på kellys och på kim hela vägen hem var sådär. det var inte sådär att kim stöttade mig, det var fint. fint som snus. men att vara personen som gråter, personen som är fylld av smärta, det är sådär. tur att jag har alla, kim som jag får gråta på, leo som provocerar mig, maja som älskar mig, anja som bakar tusentals kakor till mig och lisa som kommer hit för att ge mig mat och te. det betyder så oändligt mycket att ni finns här för mig. de bästa vänner en lessen katt kan ha.
idag har jag tagit mitt första lyckopiller, så nu ska saker tydligen bli åt helvete mycket värre innan det blir bättre. ser fram emot det...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar