jo minsann. inte för att man sover eller så... men ja. sticka är roligt. dricka kaffe med långhåriga filosofvänner är också kul. och rökringar. och att äta hemmagjord hommus. och försöka att focusera på något. det går sådär, men inatt ska jag äta ett sömnpiller och somna. för morgontimmar sovandes på soffan gör en inte så utvilad som man kan tro.

och ja visst är det underhållande. när man bara vill skjuta sig i huvudet, så man slipper tänka, agera, göra. ta sig hemifrån, äta mat. roligt. som fan. japp japp.

min kväll blev räddad av fina lilla björn, som såg så lidande ut och upprört utbrast i mitt öra: "jag är så trött på all grabbighet. så jävla äckligt." tack tack tack. det var precis vad jag behövde höra och känna, hopp om att det finns bra människor bland alla kings heads grabbiga fulla män som klär av en med blicken och slår vad mellan varandra vem som kan få ligga lättast. jag går hem, ensam och känner mig nöjd, för jag är en stark och säker kvinna. och tackar min lyckliga stjärna att jag inte har en kuk.

i natt hoppas jag att jag slipper att drömma stressdrömmar om julkonsumtionen och fyllon och narkomaner. håller tummarna.

franny and zooey

"god damn it," he said, "there are nice things in the world-and i mean nice things. we´re all such morons to get so sidetracked. always, always, always referring every goddam thing that happens right back to our lousy little egos."

ja. så är det. jag har legat en timma i mitt badkar. j.d salinger skriver så rakt på sak, jag blir nästan snurrig. och jag fastnar för det, trots att jag som alltid är osäker på om jag verkligen förstår.

hjärta

lika arga, lika ledsna, lika frustrerade, lika trötta. vi sitter i ditt kök och spottar ur oss könsord och röker lucky strike. jag är så trött på att vara arg, men det värmer att du finns där, med samma ilska. vi förbannar att världen är så full av idioter. varför ska det vara så svårt för folk att förstå att det man vill ha är att träffa en vettig person som man skulle tycka om att ligga med då och då? det är inte direkt hjärnkirurgi... inte hjärtkirurgi för den delen heller. istället omgivs vi av män, som helst av allt vill prata om sina kukar och som tycker att de är feminister men så fort en tjej kommer på tal så är hon en ägodel. någon som man kan hångla med, ha sex med, för att de vill, inte för att en tjej egentligen har något val. hon vill ju bara ha någon att hålla i handen. jag blir så arg, och i fotöljen sitter du, underbart gullig med ditt nyvakna rufsiga hår och är lika arg och uppgiven som jag är. och du säger inte som alla andra "att så ska du inte tänka" eller "du ska se att det ordnar sig", istället säger du "det är fan bra att vara arg, när man har så många bra anledningar att vara arg över." och du håller med, och du har rätt. och jag älskar dig för att jag vet att dig har jag. oavsett hur dåligt vi båda sover om nätterna, oavsett hur många konflikter vi inte orkar ta med världen så vet jag att du, du är där. och jag älskar dig för det. och för en hel del andra saker.

och mitt namn är hillevi.

jag har inte skrivit något på ett tag, jag har tänkt göra det. mycket som jag vill skriva, men, ja. det har inte blivit av. så nu, nu sitter jag här. och skriver. i en hård solblekt soffa på filosofen. jag har druckit två koppar kaffe. jag har ont i mina leder, framför allt i handlederna. tror det är min lilla luriga sjukdom som sätter sig där för att jävlas med mig. känner att saker som jävlas med mig är ett par stycken. behöver liksom inte fler... 

anledningen till att jag sitter i en hård solblekt soffa på filosofen är att jag förhoppningsvis ska skriva en tenta om hur legitim staten vitryssland är. har inte tänkt på vitryssland på mycket lång tid. legitim är den fan inte i alla fall. men ja. istället skriver jag här. jag lyssnar på eddie izzard, för att le och känna mig lite mindre ensam, ett genomgående tema i mitt liv känner jag. ensamhet och apelsiner. hillevis liv och lidanden.

och ja, jag har bytt namn, nu heter jag hillevi. om nu inte skattekontoret har några invändningar. det känns... bra. jag gillar det. men skumt, jag har ju varit en johanna, även om det inte riktigt känts så.... eh. vi får se om det fastnar eller ej.

ja, ska man skratta eller gråta? söndagar, ack vad jag avskyr dem. jag sover bort halva dagen, för att min kropp aldrig verkar få nog med sömn. hade tänkt skriva tenta idag, men eftersom jag vet att jag har hela veckan på mig (som jag iofs vet kommer gå fort som fan) så skjuter jag upp det, tittar på tomma worddokument och försöker verkligen börja, men icke. och så blir jag arg, arg på mig själv och mina jävla halvmesyrer och fjanterier. och så kommer ensamheten och rastlösheten och alla de dåliga tankarna och alla de dåliga känslorna och jag vill bara gräva ner mig och aldrig titta ut igen. så jag ringer mamma. för tydligen är min mamma den enda personen jag kan ringa. så skrattretande, en telefon med 132 olika nr och den enda jag kan ringa är min mamma. inte för att det är något fel på min mamma, hon är fantastisk. men borde jag verkligen inte ha någon annan, som jag känner finns där för mig när jag ännu en gång är ledsen och arg? det känns som om ledsen och arg är det enda jag är nu för tiden. jag orkar inte. jag vill sluta gråta. jag vill sluta. 

 få det att sluta.

"det här är bara förfesten, gå ut och fortsätt brinna i natten"

dom där jag kommer från. kom igen lena. saknade te havs. 13. jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din. mitt gullbergs kaj paradis. klubbland. jag vet vilken dy hon har varit i. hurricane gilbert. jag har varit i alla städer. magiskt men tragiskt. shelley. gårdakvarnar och skit. tro och tvivel. ramlar. en midsommarnattsdröm. kärlek är ett brev skickat tusen gånger - nu kan du få mig så lätt. för en lång, lång tid. känn ingen sorg för mig göteborg. river en vacker dröm. du är snart där - vi två, 17 år

håkan håkan håkan, nu kan du få mig så lätt. 

? :)

jag ligger vaken större delen av natten, läser, tittar på mumin, jag är hungrig och äter några clementiner, spelar spel på iphonen, väntar på att känna sömnen som inte anländer förrän vid 6 på morgonen. blir väckt av ett litet sms från min dansanta vän som säger "håkan? ;)" jag vet vad det betyder, men kan inte riktigt tro det först. så jag är tvungen att svara "är du seriös?" det är hon. det är så fint, för jag vet hur mycket herr hellström betyder för henne och hon vet hur mycket jag skulle älska att följa med. så jag skriver lyckligt tillbaka och går för första morgonen på ganska länge upp ur sängen med ett stort leende på läpparna. imorgon ska jag få dansa till den fina leende håkan, håkan som man kan råka gå in i om man är ute och går i staden där jag bor.

jag är fortfarande hungrig när jag vaknar, men när jag försöker äta känner jag bara illamående välla upp inom mig, så jag äter ett halvt knäckebröd och går vinglande ner till gymmet. solen oroar mig, jag tror att jag kommer svimma, men jag tänker att om jag springer lite, blir lite svettig, lite trött, så kommer jag kunna äta. så jag springer på löpbandet, blir svettig och går vinglande hem igen. efter en dusch lyckas jag få i mig en omelett. jag är fortfarande illamående. men jag sväljer och illamåendet kommer nog att lägga sig.

någon gång ska jag försöka skriva en bok. 

jag har lyssnat igenom alla mina tom waits vinyler idag. vilket var ett bra beslut att ta. jag har läst i säkert fyra eller fem timmar. två av dem utan paus på café zenit, i dålig belysning bland kuddar och sittandes på persiska mattor (troligtvis fejk-persiska mattor, men ändå.) jag träffade dr jazz på cafét. igen. han och ett helt gäng pojkar i indiemössor kom in för att fika. de hade säkert varit där i en timma innan jag lyfte mitt huvud från min bok och upptäckte att han var där. jag har träffat honom tre dagar i rad denna veckan. vi verkar befinna oss på samma platser vid samma tillfällen väldigt ofta, antar att göteborg är litet. det gör mig inget, doktorn är trevlig.
när kaffet jag drack inte längre mättade mig tog jag mig hem igenom ett blåsigt göteborg lite sådär svimmfärdig som jag ibland blir. när jag kom hem åt jag ett ägg och lite rester från igår.

jag har i alla fall läst ut den sjuhundrafemtio sidor långa boken "de vilda detektiverna" som handlar om latinamerikanska poeter och sex. egentligen handlar den inte om något kändes det som. men den var inte dålig. men inte bra heller. vet inte om det är jag som är för dum för att förstå vad den egentligen handlar om eller vill förmedla, men nu är den slut i alla fall.

eating animals

har precis börjat läsa jonathan safran foers eating animals, vilket passar mycket väl in i de senaste dagarnas tankegångar, som främst kretsat kring hur galet för jävlig verkligheten och världen är. jag är uppriktigt rädd. väldigt rädd då det finns så många människor som inte bryr sig och så rädd för att jag inte bryr mig tillräckligt, varför gör jag inte mer? varför ska jag ha en bärbar dator som jag kan skriva blogginlägg på och en möjlighet till i princip vad som helst när majoriteten av jordens befolkning (och bedjurning) inte har några val alls. de slaktas och dör och ändå, trots att alla dessa bevis sparkar oss rakt i ansiktet så händer ingenting, och exploateringen och utnyttjandet fortsätter och folk ignorerar vad som borde spela någon roll, vad som borde göra någon skillnad. 

jag vill inte känna att mänskligheten är ond, att det bästa vi alla skulle kunna göra för planeten vi bor på är att ta kollektivt självmord. jag vill känna att det finns något jag kan göra, men vad och hur och var när jag dagligen kämpar för att ta hand om mitt eget liv, min egen ytterst moderata (och vegetarianska) kost, min egen energireserv som ständigt verkar ligga ner och inte riktigt kunna ta sig upp. 
hur fan ska jag klara av att engagera mig i nätverk som ingen människa är illegal när jag ständigt är orkeslös och ofta inte ser någon mening med något över huvudtaget (vilket jag inte ens borde få känna för att jag lever i ett rikt jävla land där folk har råd och möjlighet att göra så mycket mer än vad de gör. istället röstar man in rasister i vår riksdag.) 

hur ska jag någonsin klara av att vara vegan för att bidra så lite som möjligt till den groteska jävla köttindustrin, när jag varje dag får kämpa för att få i mig de mål som jag bör få i mig för att jag uppenbarligen är en svag och hopplös jävla människa. och även om jag vore vegan? spelar det någon som helst jävla piss roll om jag äter ägg eller inte då mänskligheten ändå verkar fast besluten att döda jorden, djuren och oss själva så snabbt som bara är möjligt? och all denna skit, denna hets, denna sjuklighet för något så trivialt som pengar. pengar som är ett jävla påhitt, ett tankeexpriment som bara finns för att vi väljer att tro på det. jag är så äcklad och så ledsen och känner mig så in i helvete hjälplös! vad fan ska det bli av allting?!?!?!?!?!? kuken.

en måndag

sömnen finns där för mig igen, fast den är till brädden fylld utav arga drömmar. drömmar där jag är arg, där jag skriker och sparkar och slåss och försöker förgäves att få någon typ av erkännande av de som finns där omkring mig som gör mig arg och ledsen och som får mig att känna mig orättvist behandlad. vaknar med rynkad panna, svettig hud och trycker handen hårt mot bröstkorgen för att känna mina hjärtslag, men de är små och diffusa. ingenting händer.

jag går till skolan i mina svarta tajta jeans och en stor stickad tröja i gråskala. med hörlurar i mina öron och med vinden i håret försöker jag tänka framåt. på ljuset. kommer till skolan och sitter där med ett stort leende, ingen kan gissa att jag, som är så glad, några timmar tidigare bara ville ligga kvar i sängen och lyssna efter de små hjärtslagen. försöker förstå allt vad meta-etik innebär men fastnar i min egen tankegång då jag bara lyckas fokusera på hur kall jag är, mina händer vägrar att värmas upp trots fingerlösa vantar och stickade tröjärmar och hur hungrig jag är, magen känns tom och avokadon på de fyra knäckemackorna som jag åt till frukost känns som om de åts oändligt länge sedan.