jodå. jag sov till tre idag. och det gör ingenting, för jag har absolut ingenting jag behöver göra. det är vad jag inbillar mig i alla fall. fast det är en liten vit lögn. som jag väljer att bortse ifrån. som vanligt vet jag inte riktigt vad jag ska skriva, skriver mest för att se vad som väljer att komma ut. jag drar fingrarna genom mitt korta och sömnrufsiga hår och tänker att jag inte vill någonting. ingenting alls. fast det är också en lögn. jag ljuger alldeles alldeles för mycket, speciellt för mig själv. förhoppningsvis är det bara jag som förlorar på det. saker och ting ändras och saker händer så snabbt, utan att man visste att de skulle ske. det är spännande, förväntan i mitt hjärta. jag är bara livrädd för att allt ska falla sönder och lämna mig skakandes i mitt badkar. jag undrar i mitt stilla sinne hur mycket ett hjärta klarar, hur hårt man kan pressa det? innan det säger "nej, nu får det fanimej vara nog. nu orkar jag inte med den här skiten längre. hejdå!" det är nog tur att hjärtat är kroppens starkaste muskel. fast det kanske också är en lögn, vad kan man egentligen lita på här i livet? man kan bara lita på att man en gång ska dö. det är känns i alla fall säkert.