omgivningen känns sorglig. allt känns som om det väntar på att något ska ske. som om jag kommer lämnas ensam kvar... det får mig att vilja gråta. mitt hopp om framtiden känns så skört, en liten knuff och det får repor och skönhetsfel. som en krossad iphoneskärm, det ser förjävligt och trasigt ut, men den funkar fortfarande. men jag vill inte att det ska vara så. var är min skyddande plastfilm, som ser till att mitt hopp håller sig starkt och lysande?

lördag. utan mål. jag ska skriva om platon, eller sokrates, eller aristoteles. men jag har ingen lust, jag vill bara stirra ut genom fönstret, som vanligt, lyssna på det karaktäristiska höstregnet som droppar ner på mitt balkongräcke. helst av allt glömma vem jag är och låta tom waits snurra på vinylspelaren i evinnerlighet. tills ingenting längre finns. tills inte ens konsten längre existerar.