haha jo, jag får skratta åt mig själv och min egen självcentrerade olycka. duktig flicka som kan vakna upp (efter 12 timmars sömn) och tycka att det mesta saknar mening. frågar mig själv varför varför jag är kvar i göteborg. frågar mig själv varför jag sover och ligger på en soffa istället för att gå ut och göra någonting. frågar mig själv varför jag känner mig så evinnerligt ensam trots att jag inte orkar med människor ändå. och i slutändan, så vill jag ändå bara slå mig själv på käften, för jag har det så fantastiskt jävla bra. bättre än de flesta andra och det är inte ett dugg synd om mig, inte någonstans. och jag förtjänar en käftsmäll för att jag inte fattar bättre än så.
och sedan kastas hela min inställning på kant då jag hamnade i ett kök fyllt med mat, drickandes te med anja och hennes lika näpna bror. och vi läser högt ur vem ska trösta knyttet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar