hej hej hemskt mycket hej. jag sitter här nu igen. med pannan i händerna och försöker förstå vad fan det är jag letar efter. vad jag saknar. vad det är som håller mig vaken. och vad det är som gör mig så trött (även då jag sovit). 
ensamheten känns så överväldigande och så brutal och så brutalt verklig. jag är väl inte så trasig? det kan jag väl inte vara? hur i helvete går det till, att vara ensam i ett rum fullt av vänner?

det är läskigt, känslan av att fan inte veta någonting alls. 
jag tror inte jag får några svar genom att skriva här, jag vet inte om någon läser, eller om någon alls förstår vad jag skriver om. det enda jag vet är att fingrarna rör sig utan att jag egentligen säger till dem och de slutar inte förrän de slutar. det enda jag vet är att det uppfyller något att skriva här, även om jag inte vet vad. 

synd att jag bara upprepar mig dock. jag skriver samma saker om och om igen. jag känner samma saker om och om igen. synd att det inte blir bättre. synd att även om jag mår bättre så faller jag tillbaka i gamla vanor, både de dåliga och de bra. synd bara att det känns som att de dåliga alltid är tusen gånger starkare. och mer närvarande. synd att jag inte bara kan känna mig nöjd. lycklig. delaktig. meningsfull. 


nej, ensam, bitter, ledsen och tjock är det nya svarta har jag hört. hej då.