promenad under djupblå himmel. jocke berg i mina öron. en vibrerande trötthet i hela min kropp. och en avlägsen och ologisk önskan om att se solen gå upp. att inte somna. att sitta och stirra ut i natten tills den blivit dag igen. det är någonting med sommaren. det är något med alla årstider. det är någonting med insomnia. funderar över denna nära på ständiga strävan efter att utmana kroppen. undersöka när den säger stopp, lägger sig ner och slutar att vara med och leka... intressant. men alldeles för destruktivt.