jag tror att jag inser mer och mer om vad som sker, med mig djupt där inne. det känns som jag stänger in mig själv bakom en vägg av skyddande spegelglas, för jag tror inte att människorna som omger mig förstår eller godkänner det äkta, genuina, som befinner sig där bakom, det känns som jag allt för ofta låtsas vara någon annan, eller snarare en godtycklig modifikation av den jag kanske är, för att inte ställa till med något, för att fungera i möblerade rum. 

för jag är faktiskt så dödligt trött på diskussionerna, på konflikterna och på krånglet, på människor som jag älskar men som jag ibland bara vill be hålla käften. istället blir jag någon slags teatralisk skugga av något som skulle kunna vara äkta... jag vet att jag känner mig väldigt osäker på vem jag är, vad jag vill, men det lilla jag har grepp om verkar jag stänga in, inuti, för att jag verkligen inte vill att detta lilla grepp jag har ska slinka ur mina fingrar eller krossas av omgivningen. på ett sätt känner jag mig säker, men mest känner jag mig oändligt ensam. 

även om det finns en hel del stunder, omständigheter, individer, som låter mig slappna av till en viss del så kan jag ärligt talat inte minnas senast jag kände mig säker och rofylld. varför ska det vara en kamp mellan individer? varför kan det inte bara vara okomplicerat och fint då man måste interagera med folk i sin omgivning? jag önskar jag inte behövde alla skyddsmekanismer, jag är inte ens säker på att jag verkligen behöver dem, men jag vet inte hur jag ska bete mig för att göra mig av med dem, hur man ska kunna känna tillit och acceptans gentemot de man har nära, även de som känner en bäst. jag antar att jag tills vidare får nöja mig med att hoppas att ingen ser igenom mina bluffar och faktiskt ser det jag tror är jag. för jag vet inte om jag är redo, eller om folk är redo att vara utan skydd med mig. detta makes no sense, men det är det bästa sätt jag kan formulera det på.