den här ständiga hatkärleken. tryggheten som infinner sig. vetskapen om att göteborg är just göteborg. staden där man kan gå till andra lång, varje dag, och alltid ha någon att sitta med. staden där jag kan gå runt och sjunga högt till håkan hellström låtar och om någon skulle höra så skulle de antingen le eller sjunga med. staden där alla mina vänner är, nära, en vagn bort. men jag måste härifrån. det är dags. efter sommaren. efter sommaren är det dags. det finns för mycket därute, för många upplevelser för att jag ska kunna stanna här. jag ska ut och uppleva någonting. komma ifrån det trygga. det som jag återvinner, dag efter dag.

skolan, som är så intressant bleknar i takt med solskenet och jag får bara lust att springa härifrån. lämna staden och allt och alla bakom mig. trots att jag samtidigt inte vill något hellre än bara leka runt där jag nu är och vara glad och lycklig.

idag fick jag frågan om jag var rädd för att bli tjock för att jag bara åt en halv mazarin efter maten i biskopsgården. jag sa att jag var mätt vilket var sant, och även anledningen, men egentligen ville jag sätta honom på plats och säga att ja. jag är rädd för att bli tjock, jag är rädd för att äta, jag är rädd för att inte röra på mig hela tiden, eller för att inte kunna röra på mig hela tiden, för att jag är rädd för att jag ska bli äckligare än jag redan är. inte för att någon annans kärlek skull, utan för att jag är rädd att jag aldrig kommer att riktigt älska mig. jag ville kasta det i hans ansikte, för att ställa till, för att inte vara så jävla förutsägbar.
sorgligt nog är det delvis sant, jag vet inte om rädd är rätt ord, jag är nog inte rädd. men jag är fan inte stabil heller.

känslan av att saker och ting slinker ur mina fingrar, att jag aldrig är säker på vad jag vill med mig, känslan av att jag inte vet någonting och kanske inte heller riktigt egentligen vill något heller. det gör mig ledsen, för det är inte så jag får för mig att jag vill ha det, paradoxalt som det må låta.
hur går det egentligen till, att sakna och samtidigt vilja komma ifrån? stort mysterium, det där livet.