hej. idag återvände jag till denna ångestfyllda blogg. efter månader. jag var lite rädd, det är skrämmande att läsa om allt, allt som jag kände, allt som jag kanske delvis har glömt. men det finns inget så effektivt som att försöka fly från tentaplugg, så jag hamnade här. och jag läste igenom allt. hela tidsförloppet. från då, till nästan nyss. mycket händer, hela tiden. men jag är inte lika olycklig längre. jag har mina dåliga dagar, jag har mina svaga punkter, men jag är inte olycklig längre. och denna gången känns det som att det kan hålla i sig. jag satsar på ett år utan sjukskrivning, utan medicinering och jag hoppas det går vägen. jag är trots allt friskförklarad sedan några månader tillbaka, vad nu frisk och sjuk betyder. jag studerar så mycket jag orkar, och försöker ta det hela med en klackspark om det inte går vägen. jag arbetar lite grann men har lärt mig säga nej när jag borde säga nej. jag dricker öl, troligtvis alldeles för mycket och jag snusar, troligtvis alldeles för mycket. men det är okej. jag skedar några nätter i veckan, i en okomplicerad typ av relation och det känns bra. jag vet att min rumpa är större än förr, men det gör ingenting, för jag vill inte dö när jag äter. och på det hela känns det mesta bra. för jag försöker inte vara bäst längre, jag försöker inte springa efter ideal som jag fått för mig är något eftertraktat. för det är inte så att idealen är de som sätter värde på folk. jag vet det nu. även om jag inte vet något annat så vet jag det. ideal är bullshit och jakten på dem är en fruktlös jakt neråt. så nu ska jag laga lite middag, ta mig en snus och försöka lära mig något av den där otroligt tråkiga förvaltningspolitiken. och går det inte vägen på onsdag, ja då kommer det alltid en ny omtenta. förr eller senare kommer omtentorna tillbaka.