g ringde. och det känns jävligt fint faktiskt, att hon ringer. och vi pratar som de äldsta av vänner och vi känner varandra så väl. och vi är båda lika bittra och cyniska, men ändå hoppfulla. fast jag vet inte om jag är så hoppfull. jag tror jag så smått tappar hoppet om att hitta något som är värt att kämpa för, eller hittar personen som är värd att kämpa med. och som hjälper till att kämpa. jag älskar göteborg, men jag är så jävla less på andra lång, och på att alla känner alla och på att alla har utbytt kroppsvätska med varandra och att alla tycker att billig öl är det viktigaste att hitta här i livet. jag behöver miljöombyte, alternativ hjärnstamsbyte. om man är dum och glad kanske man lättare hittar någon annan som också är dum och glad att vara dum och glad tillsammans med. 

det är fruktansvärt tråkigt att känna att man är ensam, men att man inte kan tänka sig något annat då alternativen inte verkar tillräckligt lovande. bara tjugotvå. och känner mig som trehundra. minst.