mitt korta röda hår lyser i solen. du säger att det är fint. det gör mig glad.
till slut kommer jag ut i skogen. alla stadens ljud har reducerats till ett dovt sus. mest hör jag fåglarna och vinden och mina ensamma fotsteg på ett tunt lager frostig snö. och så känner jag lukten av solen. och skogen. jag möter en gubbe med ett enormt vitt skägg. vi hälsar på varandra. och jag tänker att ibland är livet så där jävligt äckligt fint att man glömmer bort dagarna då livet bara är jävligt äckligt.
sedan finns det lite oro i magen. för man kan aldrig vara säker på något. och det är läskigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar