sitter på söder, väntar på att snart få åka hem. trots en rätt fin helg i huvudstaden måste jag ändå hålla med håkan om att stockholm nog aldrig kommer bli min stad. mitt huvud är fullt av en väldigt konstig oro, en sån där oro om att man nöjer sig. att det liv jag lever nu ändå är okej, kan det vara så? är det acceptabelt att i alla fall delvis nöja sig med tillvaron, trots brist på planer, mål, ambitioner och egentliga drömmar... även om det är något jag ändå på något sätt sökt efter så kan jag inte riktigt avgöra om det verkligen är klokt, värt att eftertrakta. innerst inne finns det ändå något som sätter sig på tvären, som inte vill gå med på att jag nu ska ha ett fast jobb, någon typ av rutin, ett stadigt intag av mat och alkohol och en något förslappad livsstil. behöver som alltid försöka inse vad jag egentligen vill, jag är inte personen som stannar i detta, men tänk om jag inte heller är personen som ställer sig upp, går ut genom dörren och hittar drömmar och äventyr att uppfylla och uppleva. ångest är jobbigt, men oengagerad ambivalens är värre.