jag vill bara skrika. skrika sönder mig tills jag inte kan skrika mer. slå sönder något. banka och sparka och slita och dra tills allting och jag är förstört. söndertrassat. men istället är jag stilla. ligger lugnt och tyst som en stor lat katt och blinkar långsamt med trötta ögon. fan jävla (det fulaste äckligaste vidrigaste ord man kan men som jag inte kan komma på.)! varför finns jag och varför varför varför gör folk det så svårt att hata dem? det hade varit lättare om man inte brydde sig. om man inte hade några band till någon. men de människor jag har omkring mig är underbara, förstående, stöttande och de älskar mig och jag älskar älskar älskar dem men jag önskar att jag kunde klättra upp i det största grönaste trädet som finns och bo där för alltid. leva på luft och solljus, låta min kropp utveckla fotosyntes och inte behöva ta ställning eller känna något någonsin, förutom varma mjuka vindar som får mitt träd att fladdra lugnt och solljuset på min hud.

KUKFITTAHELVETE.