försök till rutiner.

jag är nära något, något som gör mig rädd. känsla av att vara instängd, låst, fängslad. paniken bubblar inom mig och jag vänder efter halva vägen till stan. vänder och sover en natt till på golvet i biblioteket i mina föräldrars hem. biblioteket som är fyllt av böcker jag inte läst än och gamla bilder min farfar tagit i sin ungdom, nedplockade i lådor av papp.

jag skulle vilja gråta. och jag skulle vilja ha viljan att göra något, konstruktivt. jag vill bara gråta. och sova. och sova. och sedan sova lite till. det var länge sedan jag mådde så dåligt som jag mår nu. länge sedan jag ifrågasatte mig och alla jag känner i relation till mig så pass mycket som jag gör nu. jag förstår om de inte orkar med mig. jag förstår om de känner sig hjälplösa. och jag förstår om de drar sig undan. precis som jag vill dra mig undan. lära mig att sluta söka efter kontakt. sluta oroa mig för alla jag älskar.

jag förstår om detta inte är begripligt för någon, som kanske läser och vill förstå. men detta är det enda sätt som fungerar för mig att få ut det. utan att behöva täcka mitt ansikte med papper och sluddra obegripliga gråtande ord till någon stackars människa som ska sitta och lyssna och förstå.

jag kan inte förklara, men jag tittar utan att se. jag ler nästan men inuti är det tomt och kallt och sorgligt. och jag är så trött på det. så trött på allt trasigt som jag gör. jag trasar sönder mig själv och vet inte hur man gör för att sluta.